I boken ”Spela roll” skrev jag 2005 om samarbetets centrala roll för att skapa lokal utveckling. Jag tog tillsammans med Arena för Tillväxt fram en modell för lokal utveckling där jag placerade människors förmåga att samarbeta och vår kapacitet att ständigt förändra oss och anpassa oss efter vår omgivning som centralt för denna utveckling.
Jag minns att modellen blev uppskattad. Den visade på något som många i kommunerna kände igen sig i och kunde relatera till och som också kunde vara en inspirationskälla. Vi visade med rapporten och modellen att en plats utveckling inte bara beror på dess strukturella förutsättningar. Allt handlar inte om infrastruktur, tillgång till kapital och storleken på arbetsmarknadsregionen, utan också om de förmågor och drivkrafter som människor som bor där har.
För en tid sidan läste jag en artikel i Dagens Nyheter signerad Eva-Lotta Hultén som också betonade vikten av samarbete. Hon har skrivit en bok som heter ”Klara, färdiga, gå! – en bok om konkurrism. I artikeln skriver hon om att konkurrens gör våra liv sämre och att vi skulle må så mycket bättre om vi samarbetade för att nå utveckling istället för att konkurrera med varandra.
”Konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer… Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs. Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet.”
”Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör… Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.”
Jag tycker det Eva-Lotta skriver är mycket intressant och jag ska definitivt läsa hennes bok. Jag håller i mångt och mycket med, men jag har ett par invändningar. Men inte mot betydelsen av samarbete. Ett av de viktigaste syftena med socialt kapital är att vi genom denna resurs blir bättre på att just samarbeta. Tillit är fundamentet för att etablera samarbeten och toleransen gör att människor med olika erfarenheter eller från olika kulturer har lättare att samarbeta med varandra.
Jag inser att en syn på varandra som konkurrenter knappast underlättar samarbeten, men jag tror å andra sidan inte att människor är skapta för eller blir lyckliga av att leva i samhällen där konkurrens inte existerar. Evolutionärt och biologiskt finns det t.ex. en väldigt stark koppling mellan konkurrens och sexualitet. Så sannolikt går konkurrens inte helt att ta bort utan tvångsåtgärder som undertrycker våra instinkter. Ett sådant samhälle är sannolikt inte möjligt och kanske inte heller önskvärt – tvång för att uppnå högre syften brukar inte sluta bra. Jag förespråkar istället balans. Konkurrismen har genom nyliberal politik, ny teknik och sociala medier fått för stort inflyttande, det har skapar polarisering och skadat vår förmåga och våra möjligheter till samarbete. Dessutom är det, som Eva-Lotta skriver, många som tar skada och inte mår bra av jagandet av status eller de ständiga jämförelserna med dem som anses vara snyggare och mer lyckade. Men jag tror å andra sidan inte heller att människor generellt skulle må bra i samhällen där konkurrensen är på undantag. Vi har i historien haft sådana samhällen – de kommunistiskt styrda. Och de mest olyckliga samhällen som funnits i modern tid är enligt lyckoforskningen de kommunistiska[1].
Magnus Bergendahl visar i sin doktorsavhandling[2] att individuell konkurrens visserligen ofta begränsar kreativiteten, men när företag och organisationer kan kombinera tävlingsmoment med samarbete så genererar medarbetarna de bästa idéerna. Människor mår sannolikt som bäst och presterar också som bäst när man kan balansera konkurrens och samarbete på ett bra sätt.
Eva-Lotta skriver också om tävlingsidrotten och att den göder konkurrismen. Men där håller jag inte riktigt med – framförallt inte vad gäller lagidrott där just förmågan att kunna samverka och förstå varandras egenheter och roller är centralt för att nå framgång. Det finns en glädje i att prestera något bra ihop med andra. Journalisten Erik Niva formulerar detta bra i sin senaste bok ”Känner ni vibbarna?” som handlar om fotboll som integrationsverktyg.
Vad är det som får det ena laget att växa sig starkare och det andra att falla isär? Resursfrågan är allt mer avgörande, men det finns i övrigt få hemligheter kvar i dagens elitfotboll. Alla känner varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gör gruppkemin. Och det viktigaste – hur får man ihop olika typer av talanger och personligheter: Djupt religiösa afrikaner, reserverade finländare och storskrävlare från Storbritannien?
Alla som håller på med lagidrott vet att detta är en utmaning. Att få människor med olika personligheter, bakgrund och identiteter, ibland från världens alla hörn, att få ut sitt bästa som individer samtidigt som de genom samarbetet blir bättre som en kollektiv enhet. Det är något som egentligen alla kan studera och lära sig av. Det är ingen slump att den kunskap som idrottsledare, som t.ex. Lars Lagerbäck, har om gruppkemi är attraktivt för såväl företag som organisationer. Spelarna måste visa förståelse för varandras egenheter och de måste lita på varandra – att de inte bara spelar för sin egen skull, utan för lagets.
Något som det sociala kapitalet lärt mig är att balans är viktigt. Det kan vara mellan tillit och tolerans, mellan frihet och jämlikhet, mellan individualism och kollektivism – och mellan konkurrens och samarbete. Driver man något för långt i en viss riktning riskerar man att tappa något annat eftersom viktiga värden delvis kan stå mot varandra. Dessutom kommer det ofta en motreaktion från människor som inte gillar den riktning som tagits, och om den motkraften blir tillräckligt stor kan utvecklingen i förlängningen drivas åt rakt motsatt håll från det man själv önskar. Jag tror därför att det är de idrottslag, företag, organisationer och samhällen som på ett bra sätt lyckas balansera de delvis motstridiga mänskliga drivkrafterna konkurrens och samarbete som också blir de mest framgångsrika.
[1] Ronald Inglehart & Hans-Dieter Klingemann, ”Genes, culture, democracy, and happiness”, E Diener & M Suh (red), Culture and subjective well-being (Cambridge: MIT Press, 2000), sid 171.
[2] Magnus Bergendahl, Collaboration and ”Competition in Firm-Internal Ideation Management”, 2016.
