Kategoriarkiv: Socialt kapital

Det sociala kapitalets geografiska fördelning

Den kommun i Sverige som har det högsta överbryggande sociala kapitalet är…?

Jag har tagit fram ett mått på det sociala kapitalet och utifrån detta rankat samtliga Sveriges kommuner. Måttet är framtaget utifrån vad jag själv anser bör ingå, men även utifrån vilken statistik som är tillgänglig. Precis som för många andra statistiska mått så finns det brister och detta mått fångar knappast in alla viktiga faktorer som det sociala kapitalet består av. Dessutom ger olika forskare olika tyngd åt olika aspekter av det sociala kapitalet, så vilka variabler som ska ingå och vilken vikt de ska ha är inte självklart på något sätt. Se mitt förra inlägg för att se vilka variabler som ingår i måttet.

Den här statistiken kan säkert upplevas som känslig eftersom den i någon mening är ett mått på hur människors sätt att vara påverkar utvecklingen i den egna kommunen. Så innan jag går in på statistiken, så är det några saker som behöver klargöras.

Sverige har generellt ett högt socialt kapital och det är inte jättestora skillnader mellan kommunerna vad gäller t.ex. den generella tilliten till sina medmänniskor. Skillnaderna är avsevärt större när man jämför olika länder. De kommuner som ligger sämst till har ungefär samma generella tillit som människor i genomsnitt har i Tyskland, så även de kommuner som rankas lägst har i ett internationellt perspektiv ett högt socialt kapital.

Ofta ligger förklaringen till ett lägre socialt kapital i kommunens historia. Har befolkningen generellt kunnat förbättra sin situation genom egna insatser eller genom horisontella samarbeten mellan jämbördiga parter, eller har man historiskt varit beroende av en adelsfamilj eller av en dominerande arbetsgivare för att skapa ett bra liv åt sig själv och sin familj. Bruksorter och kommuner med stora slott och herresäten har av den anledningen ofta lite lägre socialt kapital – levnadsmönster, normer och värderingar tycks föras över från en generation till en annan. Men naturligtvis spelar händelser i modern tid också roll. Stora mut- och korruptionsskandaler påverkar t.ex. förtroendet för kommunen och den generella tilliten. I speciellt städer spelar den fysiska stadsplaneringen en viktig roll för att skapa bra offentliga mötesplatser och för att undvika boendesegregering. Faktorer som ett skickligt ledarskap, bra skolor, ett starkt civilsamhälle och att kommunen är en bra arbetsgivare och har en effektiv och rättssäker myndighetsutövning är andra saker som spelar roll.

Ett lågt socialt kapital påverkar kommunens utveckling negativt, men det kan också vara så att en dålig utveckling i kommunen påverkar det sociala kapitalet negativt. Tillit bygger på ömsesidighet – man ger vad man får och man får vad man ger. Det kan i vissa orter finnas väl motiverande skäl till att människor tappat förtroendet till t.ex. den egna kommunen eller till den nationella politiken. En politiskt misskött kommun där vissa orter förfördelats samtidigt som den stora arbetsgivaren flyttar till ett låglöneland och den privata och offentliga servicen monteras ned är knappast något som bygger ett starkt socialt kapital.

Det är viktigt för kommuner som hamnar lite lågt att fundera kring varför man gör det och vad man kan göra för att förstärka det sociala kapitalet. Det kan helt enkelt vara en (av flera) viktiga förklaringar till att det inte går så bra för kommunen.

Tydliga geografiska mönster

I vissa områden finns det ganska tydliga geografiska mönster, vilket bekräftar att socialt kapital är något som åtminstone delvis har historiska förklaringar.

OBS! Jag har ändrat i den ursprungliga kartan som publicerades här. Det är kategoriseringen av lågt, genomsnittligt och högt socialt kapital i kartfunktionen som blev lite fel. Några kommuner som har legat på gränsen mellan två kategorier kan därför ha bytt färg i den uppdaterade kartan nedan.

Socialt kapital

För pilen över kartan för att identifiera kommunen.

Högst socialt kapital finns längst Norrlands norra kust samt i stora delar av Norrbotten, runt Storsjön i Jämtland och Siljan i Dalarna, i Halland samt delar av Värmland och Västra Götaland. Även en del av de mer välbeställda förortskommunerna till våra tre storstäder hamnar högt i rankingen – men långt ifrån alla.

Lägre socialt kapital återfinns främst i en del av Norrlands inlands- och skogslän, delar av Dalarna och Gävleborg, Bergslagen, Dalsland samt stora delar av Skåne och Södra Kronoberg.

Ranking av kommunerna

Jag kommer inte att publicera hela rankingen på en gång, utan det kommer att ske i omgångar. Den kommun som rankas högst får vänta lite på att få se sitt resultat. Nästa inlägg publicerar måndagen den 27 november.

De kommuner som är intresserade av att veta mer om undersökningen, ert resultat och socialt kapital får gärna ta kontakt med mig. Även andra synpunkter och frågor kring undersökningen och resultaten är välkomna.

Vilken kommun har högst socialt kapital?

Vilken kommun har högst socialt kapital? I boken ”Tillit och tolerans” lyfte jag fram Umeå som den större kommun i Sverige som har det högsta överbryggande sociala kapitalet. Kan statistik bekräfta den bilden?

Det finns tyvärr inget officiellt mått på socialt kapital. Det som brukar användas är en fråga som ställs i olika enkäter: ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor?”. Men socialt kapital handlar inte enbart om tilliten till medmänniskor, utan även om tilliten till samhällets institutioner och för att få ett mått på ett överbryggande socialt kapital så bör man enligt mig också inkludera ett mått på tolerans.

Om det inte finns något bra statistikmått på det överbryggande sociala kapitalet så får man väl uppfinna ett! Jag har därför skapat ett mått som omfattar fem variabler. Jag har utifrån detta mått sedan rankat samtliga kommuner från 1 till 290.  Vilka variabler som ska ingå i ett sådant index kan naturligtvis diskuteras, men jag har valt följande.

  • Generell tillit: Mäter i vilken grad människor i allmänhet litar på de flesta människor. Källa: Folkhälsomyndighetens årliga nationella folkhälsoenkät, 2016
  • Valdeltagande: Är ett mått på det demokratiska engagemanget och i vilken utsträckning människor anser sig kunna delta och påverka samhället i stort. Källa. Valmyndigheten, 2014
  • Förtroende för den egna kommunen: Mäter förtroendet för att den egna kommunen och den insyn och inflytande som medborgarna anser sig ha över kommunens verksamheter och beslut. Källa: Medborgarundersökningen, SCB, 2016
  • HBTQ-index: Är ett mått på graden av öppenhet och tolerans i kommunen. Faktorer som tas med i indexet är kommunernas verksamhet för att motverka diskriminering av HBTQ-personer, skolan (likabehandling och förebyggande av kränkande beteenden), utbildningsinsatser, HBTQ-samhällets infrastruktur (samkönade äktenskap per capita, föreningsverksamhet, adoptionsrelaterade frågor), utsatthet för hatbrott samt attityden till HBTQ-personer. Källa: RFSL och SKL, 2014 ¹)
  • Andel sysselsatta bland skyddsbehövande och anhöriga i förhållande till förväntat värde (definierat som hur snabbt skyddsbehövande och anhöriga kommer i arbete i förhållande till vad som kan förväntas utifrån vistelsetid i Sverige, utbildningsnivå samt arbetslöshet i kommunen bland inrikes födda. Med skyddsbehövande och deras anhöriga avses personer som sökt asyl och fått uppehållstillstånd, deras anhöriga samt kvotflyktingar): Är ett mått på kommunens, näringslivets och civilsamhällets insatser för och förmåga att integrera skyddsbehövande med anhöriga in i samhället.  Källa: SCB och SKL, 2016

Man kan säga att de tre första variablerna främst är tillitsvariabler och de två senare främst toleransvariabler.

I nästa inlägg kommer jag att att publicera en Sverigekarta med tre färgskalor utifrån följande kategorisering: Kommuner med högt socialt kapital, genomsnittligt socialt kapital och lågt socialt kapital.  Det inlägget publiceras måndagen den 20 november, så jag håller er alltså på halster ett tag.

Och på frågan om statistiken kan bekräfta att Umeå är den större stad som har det högsta överbryggande sociala kapitalet, så är svaret ja. Umeå placerar sig som tia i rankingen och alla kommuner före dem har färre invånare.

¹) Att några variabler har några år på nacken gör inte så mycket vad gäller socialt kapital eftersom förändringar över tiden normalt är ganska långsamma.

Varför är det så tyst om socialt kapital?

Jag tror att frågan om socialt kapital befinner sig i samma läge som frågan om hållbar utveckling befann sig i början av 2000-talet. Många har hört talas om det och man känner till att forskare anser det vara viktigt, men man vet inte riktigt vad det betyder. Några undviker säkert ämnet offentligt för att inte verka okunniga, medan andra kopplar det felaktigt till t.ex. socialt entreprenörskap eller socialt arbete.

Jag spekulerar lite nu, men jag tror att problemet med att nå ut brett till människor om socialt kapital kan ha följande förklaring. Det finns tre vanliga ingångar till ämnet – ett som uppfattas vara självklart, ett som får folk att gäspa och ett som är politiskt känsligt. Inga ”klickmonster” för att tala kvällstidningsspråk.

Tillit skapas bland annat genom samarbete och att människor är snälla mot varandra. De flesta ser detta som självklarheter, de är ju själva snälla och bra på att samarbete så budskapet flyger över deras huvuden.  Men sanningen är att det ofta är svårt att samarbeta med människor som har en annan personlighet, utbildning eller bakgrund än man själv har. Man bevakar sina egna intressen och perspektiv, snarare än att lyssna och föra dialog. Och den psykologiska trygghet som bland annat Googles forskarteam framhäver som avgörande för goda samarbeten infinner sig inte.

Den andra ingången i ämnet är det svårt att skapa engagemang för och det är vikten av fungerande institutioner som står upp för rättssäkerheten i landet och som kan motverka korruption och nepotism. En väl fungerande byråkrati är grundläggande för att skapa ett gott socialt kapital. Känner sig människor orättvist och illa bemöta i sina kontakter med byråkrater, läkare, poliser och andra maktutövande personer i samhället så påverkar det i hög grad tilliten i samhället. Men få ställer sig på  barrikaderna för den goda byråkratins skull – lika lite som man hejar på domaren under en fotbollsmatch.

För det tredje så finns det resultat inom forskningen om socialt kapital där enskilda slutsatser går stick i stäv mot viktiga ideologiska fundament för samtliga politiska inriktningar. Flera framträdande forskare inom detta område har stuckit ut hakan och förargat såväl socialister, liberaler som konservativa. De som kritiserat såväl vänsterns identitetspolitik som nyliberalismen, som haft starka invändningar mot vinster i välfärden och som lyft fram såväl negativa som positiva konsekvenser av mångkulturella samhällen. Allt med hänvisning till tillitens stora betydelse för ett gott samhälle.

Å andra sidan har samtliga ideologier en hel del att hämta från denna teoribildning. Vänstern borde omfamna att forskningen lyfter fram betydelsen av jämlika, jämställda och rättvisa samhällen, liberalerna kan visa på att fria, demokratiska marknadsorienterade länder med stark respekt för det privata ägandet ofta ligger i topp vad gäller tillit. Och konservativa har t.ex. en del att hämta i bildningens betydelse för tilliten och att ett visst mått av patriotism samt en gemensam berättelse om landet är av vikt för sammanhållningen. Mångkultur kan skada tilliten, men mångkultur kan också var en viktig nyckel till kreativitet och innovationer. Utfallet av en stor invandring beror i hög grad på oss själva, på vilket sätt vi samspelar och integrerar oss med varandra.

Min slutsats efter att ha varit intresserad av området socialt kapital i över 15 år är att det finns inslag i både socialism, liberalism och konservatism som kan stärka det sociala kapitalet. Det viktiga är att inte dra någon ideologi till sin spets. Länder med ett högt socialt kapital har ofta hittat en bra balans mellan de klassiska värdena jämlikhet, frihet och broderskap. Tyvärr verkar många idag vara mer fokuserad på att kritisera det som inte stämmer in med den egna ideologin än att fokusera på det som man kan komma överens om. Små detaljer som krockar med den egna världsbilden kan vara skäl nog för att avfärda hela forskningsområdet. Lyft blicken, se helheten och ge det sociala kapitalet en chans!

Politiska läget i Sverige

En yngre släkting till mig frågade inför en intervju som hon skulle göra om jag kunde beskriva det politiska läget i Sverige idag på ett övergripande och opartiskt sätt. Kanske inte så lätt att vara helt opartisk, men jag gjorde ändå ett försök. Håller ni med mig eller inte?

Det som har hänt i många länder inklusive Sverige är att moral- och identitetsfrågor snarare än klassfrågor blivit viktiga för vilket parti man röstar på. Statsvetarna kallar denna nya politiska skala för GAL-TAN där GAL står för grön-alternativ-libertär (frihetlig) och TAN för traditionell-auktoritär-nationalistisk. Den dimensionen har naturligtvis alltid funnits där, men den har blivit alltmer synliggjord i takt med att den fått större betydelse. De politiska partierna har också haft svårt att hantera, och i vissa fall också placera sig själva, i den här nya politiska dimensionen. Inte minst i USA där medvetenheten kring klass aldrig varit särskilt stor röstar man i stor utsträckning utifrån GAL-TAN dimensionen. Det är därför vi svenskar åtminstone tidigare haft så svårt att förstå hur fattiga amerikaner kan rösta på republikanerna, som vill sänka skatterna och minska den offentliga välfärden.

F!, Miljöpartiet samt Vänsterpartiet står långt upp på denna nya skala (se figur). Men även Centerpartiet (och till viss del även Liberalerna) kan sägas stå ganska långt upp på GAL-skalan, trots att de står till höger i den traditionella ekonomiska vänster-högerskalan. Längst ned (TAN) står SD, men även KD och M ligger på den nedre halvan. Den här nya politiska dimensionen har gjort att det blivit slitningar även inom partierna. De som framförallt lidit av detta är Moderaterna som tidigare haft väljare längst hela denna GAL-TAN skalan, där de som lutar åt GAL har gått till Centern och de som lutar åt TAN gått till SD. Även Miljöpartiet, som tagit flera steg i riktning mot GAL, har blivit förlorare. Sannolikt har de tappat en del miljömedvetna allmänborgerliga väljare som står i mitten på båda skalorna. Samtidigt har de förlorat väljare till V och F! när de inte kunnat uppfylla viktiga vallöften i regeringsställning.

Medelklassen i storstäderna har tagit ett steg upp mot GAL, medan arbetarklassen i kommuner och orter som tappat jobb och befolkning övergivit vänsterpartiet och socialdemokraterna och istället börjat rösta på SD (TAN).

De två partier som stärkt sin position under de senaste åren är Socialdemokraterna och Centern. Centerpartiet har blivit det frihetliga och ekonomiskt liberala partiet för borgerliga väljare som står högt upp på GAL-TAN skalan. De tog tidigt ställning till var de stod. Socialdemokraterna har numera tonat ned GAL-frågorna och istället betonat den traditionella klasspolitiken. Mer pengar till välfärden, stoppa stora vinster inom vård, skola och omsorgssektorerna, skapa bättre förutsättningar för landsbygden att utvecklas etc.

Tyvärr har polariseringen i debatten, inte minst i sociala medier blivit allt hätskare. Det har naturligtvis en del med den nya tekniken att göra, men det har också med GAL-TAN skalans ökade betydelse att göra. Förr handlade politik mer om klass och de frågor som debatterades rörde ofta skattenivåer, välfärd och bidrag, Man kunde bli ilsken på varandra även då, men det var inte frågor där ett ifrågasättande kändes som ett hot mot din egen eller den egna gruppens identitet.

För att göra en avslutande koppling till tillit, så tror jag GAL-TAN skalans ökade betydelse påverkat tilliten i många länder. Båda sidorna känner att ”den andre” helt enkelt hotar deras sätt att leva. Jag tycker verkligen att GAL-TAN dimensionens frågor är väldigt viktiga, men jag ser ändå gärna en återgång till att politiken mer handlar om de traditionella politiska frågorna som rör klass, skatt, bidrag och välfärd än identitetsfrågor. Vi får se om Socialdemokraterna och Moderaterna kan få den politiska debatten i den riktningen. Jag hoppas faktiskt på det!

Ingen är starkare än sin svagaste länk

Ingen plats, kommun, region eller land är starkare än sin svagaste länk. Därför måste man arbeta väldigt brett med utvecklingsfrågor. Svårast är ofta de mjuka faktorerna som tillit och tolerans, som bygger på tämligen komplicerade historiska, sociala och psykologiska processer.

”…kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder idéer och innovationer, idéer och innovationer tillsammans med riskkapital och ett bra företagsklimat skapar nya företag, nya företag skapar fler arbetstillfällen, arbetstillfällen ger ökade skatteintäkter, ökade skatteintäkter möjliggör en förbättrad offentlig välfärd, bättre infrastruktur och ett minskat skatteuttag. Välfärd, bra infrastruktur och måttliga skatter attraherar högteknologiska företag och utbildade människor, utbildning och väl fungerande och rättssäkra offentliga institutioner som främjar jämlikhet och jämställdhet föder tolerans och tillit, tolerans och tillit stärker kulturen i vid mening, kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder…”

Med fördel kan följande låt spelas i samband med läsningen ovan!

Är ”dom” en förutsättning för ”vi”?

När den numera avlidne polske sociologen Zygmund Bauman var i Sverige för några år sedan höll han ett spännande föredrag där han menade att mänskligheten är fast i ett sorts vacuum. De gamla politiska idéerna hjälper oss inte längre och de nya idéerna har ännu inte fötts.

Människor är i grunden fantastiska på att samarbete, det finns nedärvt i vårt DNA. Från jägar- och samlarperioden då vi umgicks i grupper av ca 20-30 personer har vi lyckats slå oss samman i allt större grupper och omformulera ett allt större ”vi”, en utveckling som hittills lett oss fram till nationalstaten. Men för att förena människor i ett allt större ”vi” har man i historien ofta behövt hänvisa till yttre fiender. Utan ett ”de” att avgränsa sig mot har mänskligheten, enligt Bauman, svårt att definiera ett ”vi”.

Men hur gör vi nu i vår globaliserade och individualiserade värld där nationalstaten och politikernas makt försvagats samtidigt som våra största problem måste lösas genom samarbete mellan nationer och mellan människor som inte identifierar sig med varandra. Nästa ”vi” måste bli ett globalt ”vi”, men vem ska då var ”dom”?

Efter ett antal glas rödvin sent en lördagskväll kollade jag på en amerikansk science-fiction-rulle och det slog mig då – den gemensamma yttre fienden kanske kan utgöras av rymdvarelser som attackerar Jorden. Åtskilliga Hollywoodfilmer har ju speglat detta förlopp där världen räddats från främmande attacker genom mänsklighetens förenade ansträngningar – ofta ledda av en amerikansk president. Den tanken kanske dock är lite för långt utanför (vin)boxen? Och med tanke på vem som nu sitter som president i USA får vi nog hoppas att en rymdinvasion åtminstone dröjer till nästa presidentperiod.

Men kanske kan istället klimathotet eller en allvarlig pandemi bli den yttre fienden? I en akut nödsituation tror jag att mänskligheten är kapabel att gå samman för att rädda världen och sig själva. Men risken är stor att uppvaknandet vad gäller klimathotet kommer för sent och att det istället blir en kamp för överlevnad – en allas kamp mot alla, ett individuellt ”race to the bottom”? Inte heller detta ett ovanligt tema i påkostade Hollywoodproduktioner!

Men det kanske finns ett annat sätt? Bauman talade under föreläsningen länge och väl om dialogens konst, den är nyckeln till förståelsen av ”den andre”. Vi kanske inte behöver en yttre fiende? I dialogen kan vi upptäcka att vi alla har flera olika identiteter, både de som förenar oss och de som splittrar oss. Med dialogkompetens, så kan vi bygga vidare på det vi har gemensamt, och åtminstone tillfälligt låta det som splittrar oss läggas åt sidan.

Jag brukar reagera negativt på politiker som använder krigsretorik och som utmålar politiska motståndare som fiender eller onda. Jo, jag kan sträcka mig till att det finns onda ideologier och onda tolkningar av religioner, som nazism, kommunism och radikal islamism. Och visst finns den en del empatilösa psykopater som agerar strikt egoistiskt. Men jag tror inte att alla Sverigedemokrater är nazister eller i grunden onda människor – lika lite som alla feminister är manshatare. Om vi använder krigsretoriken, att vi ska bekämpa motståndarna, attackera deras åsikter och vrida vapnen ur händerna på dem, så återstår frågan: Om vi nu vinner slaget, vad ska vi göra med förlorarna?

Den här reklamfilmen för Heineken gör mig genuint glad. Människor som möts förutsättningslöst utan fördomar om varandra har alla möjligheter att nå till varandras hjärtan även om de tycker diametralt olika om vissa saker. Syftet med dialogen är att människor ska kunna mötas, och trots varandras olikheter och skilda värderingar, ändå kunna förstå varandra och nå ett samarbete. Alla människor har fler än en identitet. Så även om vi inte kan nå varandra på alla sätt, går det nästan alltid att hitta några gemensamma referensramar och bygga vidare på när man möts öga mot öga. Genom dialogen uppstår det win-win situationer, även om båda parter kanske måste göra avsteg från vissa principer och kompromissa kring några av sina värderingar.

https://www.youtube.com/watch?v=KDzq_b6mndk

Tillitsbaserad styrning av den offentliga sektorn

Att styrningen av offentlig verksamhet inte låter så väldigt upphetsande i mångas öron är förståeligt, men den berör i hög grad många av de människor som arbetar i den offentliga sektorn som t.ex. lärare, vårdbiträden, undersköterskor och handläggare. Många som arbetar i den offentliga sektorn vittnar om att deras arbetssituation successivt blivit allt sämre. Kontrollen och detaljstyrningen har ökat, medan tilliten till medarbetarnas yrkesprofessionalitet och kompetens minskat, något som naturligtvis också försämrat arbetsglädjen.

Under 1990-talet introducerades en effektiviseringideologi i styrningen av den offentliga sektorn som ofta går under namnet New Public Management (NPM) Detta tankegods har kommit att i allt högre utsträckning tillåtits dominera den offentliga sektorn under de senaste 30 åren. En styrningsform som med tiden också dragit på sig allt större kritik.

När jag läste om Tillitsdelegationen och tillitsbaserad styrning av den offentliga sektorn för första gången blev jag glad. Att regeringen nu tagit kritiken mot NPM på allvar och att man konkret började agera utifrån den forskning som finns kring socialt kapital och tillit.

Den person som är forskningsledare för tillitsdelegationen heter Louise Bringselius. Jag såg en väldigt bra artikel i Dagens Samhälle där hon på ett mycket pedagogiskt sätt förklarar vad tillitsbaserad styrning i grunden består i och att det snarare handlar om att nå en bra balans än att gå från en ytterlighet till en annan. Hon har också en bloggsida där man kan läsa mer om hennes arbete och tankar kring styrningen av den offentliga sektorn. Jag förstår verkligen varför Ardalan Shekarabi valde just henne som forskningsledare för tillitsdelegationen.

Kraven på kvalitet, effektivitet, styrbarhet och rättssäkerhet i den offentliga sektorn har ökat under senare år och många nya, svårlösta problem har dykt upp. För att möta dessa krav har standardsvaret varit utökade regelverk, mer kontroll och mer dokumentation. En konsekvens av utvecklingen är att förvaltningen har fått en allt tyngre överbyggnad av chefer, strateger och administratörer, samtidigt som den har utarmats i frontlinjen.

Man har rekryterat allt fler strateger, verksamhetsutvecklare, kommunikatörer osv. till centrala lednings- och stödfunktioner. Toppen har expanderat, medan basen har utarmats…I frontlinjen får samtidigt medarbetarna allt fler administrativa uppgifter från denna överbyggnad – uppgifter som tar tid från deras kärnuppdrag. Som ett resultat av utvecklingen – ibland kallad New Public Management – har många verksamheter i dag höga administrativa kostnader, dålig arbetsmiljö och problem att möta brukare med komplexa behov.

Med tillitsbaserad styrning menas att beslutsutrymme flyttas från verksamhetens topp till dess frontlinje, det vill säga till mötet mellan medarbetaren och brukaren. Kopplat till detta finns en strävan efter att flytta resurser i samma riktning, att stimulera samverkan och helhetssyn och att minska administration och detaljstyrning… Tanken är att de medarbetare som möter medborgare i sin professionella vardag därmed ska få större utrymme att utforma lösningar anpassade till medborgarens behov. Den tillitsbaserade styrningen innebär inte att vi ska kastas från cynism till naivitet i vår syn på medarbetare. Den innebär inte heller att en lösning fungerar för alla. Strävan är i stället att skapa en balans där medarbetarinflytandet och brukarinflytandet är ändamålsenligt för det specifika sammanhanget.

Den tillitsbaserade styrningen omfattar många relationer, till exempel relationen mellan politik och utförare, mellan verksamheter, mellan beslutsnivåer, mellan utförare och kontrollinstanser samt mellan medarbetare och brukare. Tillitsreformen innebär således ett ganska omfattande kulturskifte i förvaltningen. Pedagogiskt innebär den också en viss utmaning, eftersom det är en modell som förespråkar balans i flera hänseenden, snarare än att ta sikte på en ny ytterlighet.

Länk till artikel i Dagens Samhälle

Sommarens boktips: Björnstad

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!

Tid för reflektion

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.