Etikettarkiv: Polarisering

Har förlusten av tillit bäddat för en konservativ regering?

Det var i 1800-talets Tyrolen som man började använda kanariefåglar för att varna för höga halter kolmonoxid. Fåglarna fördes ned i den mörka gruvan och sattes i en bur hängandes i gruvtaket. När halten av den luktfria och osynliga gasen kolmonoxid ökade så påverkade det kanariefågeln som svimmade av eller dog. Detta var en tydlig signal för gruvarbetarna att genast avsluta arbetet och ta sig upp ur gruvan. Då kanariefåglar är känsligare för kolmonoxid än människor så reagerar de snabbare på en ökad halt i luften, innan det börjar påverka människor.1)

På samma sätt kan man idag använda förlust av tillit som en varning för när ett samhälle får svårare att hålla ihop och för när befolkningen i stället blir splittrad och polariserad. Det är mycket som talar för att en lägre tillit, speciellt hos delar av befolkningen, är en viktig förklaring till att vi nu har en konservativ regering.

De med låg tillit röstar på SD

Något som är tydligt i statistiken är att de grupper och de regioner i Sverige där tilliten är som lägst, där är också SD som störst. Och när tilliten i ett land minskar och speciellt när människor inte längre upplever sig vara trygga då ökar både konservatismen och högerpopulismen. Det finns en tydlig parallell till USA som är det land i Västvärlden där den generella tilliten i befolkningen minskat mest sedan 1960-talet, något som lagt grunden till att en högerpopulistisk narcissist kunde bli president i USA.

Den generella tilliten är fortfarande internationellt hög i Sverige, men den har minskat i vissa grupper. Och även om tilliten endast minskat marginell sett över hela befolkningen, så har SD blivit det parti där så kallade lågtillitare söker sig. Det är inte bland socialdemokrater generellt man hämtat röster, utan bland de tidigare socialdemokrater som känner låg tillit. Det är inte bland moderater generellt man lockat till sig röster, utan det är hos tidigare moderater som känner låg tillit. SD har blivit en magnet för människor som har svårt att lita på människor generellt, som i högre grad än genomsnittet tror att politiker är korrumperade och sviker det allmännas bästa, att maktutövande personer har en dold agenda och att det finns sammanslutningar i världen och i Sverige som konspirerar bakom vår rygg.

Felaktig bild eller en rimlig reaktion?

Frågan är om de har någon fog för den lägre tilliten? Till viss del tror jag att den lägre tilliten kan skyllas på sociala medier och de algoritmer som har som mål att framkalla starka känslor hos människor. En del människor som fastnat i dessa algoritmer pumpas ständigt med negativa och ibland hatiska bilder av politiker och debattörer med vänstersympatier, men många som har gått till SD är också människor som är arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade eller som bor i kommuner och på platser där utvecklingen sedan 1990-talet har blivit sämre. Det har uppstått en spricka mellan stad och land kring hur man röstar. När människor som tidigare kände att samhället höll ihop och att man kunde lita på de flesta människor man mötte i sin vardag, inte längre gör det – då minskar också den generella tilliten.

När många tycker att politiker och media är upptagna av frågor som inte berör dem samtidigt som utvecklingen i den ort man bor under mer än 30 år gått i fel riktning, med färre arbetstillfällen, minskad service och ungdomar som flyttar, är det lätt att känna sig sviken av samhället. Lägg till detta att andelen lågt utbildade invandrare där många är försörjda av det offentliga blivit en kraftigt ökande andel av vissa småstäders befolkning, en ökad kriminalitet som följer i fotspåren av att alltför många invandrade hamnar i utanförskap2) samt höga el- och bensinpriser – som i mycket högre grad drabbar befolkningen på landsbygden än i Stockholms innerstad, så är det kanske inte så konstigt att många tycker att det var bättre förr och att de röstar på ett parti som säger att de ska få tillbaka detta förr.

Ungdomar röstar allt mer konservativt

En annan sak som överraskade många var att ungdomarna röstade konservativt. Men med tanke på att tilliten sjunkit markant bland ungdomar, är det kanske inte så konstigt. Bland de äldre ökar däremot tilliten, vilket beror på att den mest tillitsfulla generationen – fyrtiotalisterna – blivit en allt större del av gruppen äldre.

ÅlderÅr 2005År 2010År 2015År 2021Förändring 2005-2021, %-enheter
16–29 år374141436
30–44 år262630304
44–64 år222223231
65–84 år22202220-2
Totalt262728282
Tabell 1 Andel (%) som uppgett att de har svårt att generellt lita på andra människor 2005, 2010, 2015 och 2021

Enligt omvärldsspanarna på Kairos Future har det länge varit en trend att ungdomar blir alltmer konservativa – framtiden framstår som hotfull med klimatförändringar, krig, pandemier samt en rädsla för att inte få ett bra jobb och bostad. De vill i mindre utsträckning än tidigare generationer resa och se världen, i stället vill de få ett stabilt jobb, gifta sig och skaffa barn. När omvärlden känns komplex och otrygg, så är en naturlig reaktion att sluta sig inåt – allt fler ungdomar söker snarare tryggheten i den lilla världen än spänningen i den stora, dvs. precis tvärtemot min egen tågluffande och backpackande generation som skulle uppleva världen och gärna sköt fram vuxenlivet och bildandet av familj till långt över 30-årsstrecket. Denna trend har heller inte blivit mindre av en (i mina ögon) överbeskyddande föräldrageneration som skjutsar sina barn till alla aktiviteter – det är förståeligt, men denna rädsla förs över på barnen som blir allt mer trygghetssökande.

När människor får svårare att lita på människor generellt, så söker man sig till sammanhang och grupper där man känner sig trygg och där man vågar lita på andra. Samma tendens finns faktiskt även på den politiska vänsterkanten fast den där får andra uttryck – t.ex. genom att skapa ”trygga rum” och med alla medel stänga ute åsikter som upplevs som kränkningar. Det kan tyckas sympatiskt, men vill man bara umgås med människor som man identifierar sig med eller tycker lika som en själv så riskerar samhörigheten och solidariteten med andra människor att försvagas.

Det är dock viktigt att poängtera att gruppen ungdomar inte är homogen på något sätt. När man pratar om att ungdomar är på ett visst sätt, så är det snarare ett uttryck för att en del normer och värderingar går i en viss riktning eller att gruppen konservativa har ökat något i förhållande till dem som har mer liberala eller vänsterorienterade åsikter.

Vad kan vi göra för att människor ska få tillbaka tilliten?

Men oavsett hur man ser på konservatism eller hur man röstar, så är en lägre tillit ett samhällsproblem. Det som politiker och andra debattörer nu behöver göra, det är att ställa sig ett antal frågor.

  • Vad är tillit och varför är den viktig för att ett samhälle ska fungera på ett bra sätt?
  • Varför har många människor förlorat tilliten?
  • Finns det reella skäl till att en del människor minskat tilliten eller bygger den förlorade tilliten på en förvanskad bild av verkligheten?
  • Och vad kan vi göra för att människor ska få tillbaka tilliten?

Jag är helt övertygad om att det går att vända på kuttingen, men då behöver vi ta fram bra svar på de här fyra frågorna. Vill ni diskutera dessa frågor så deltar jag gärna med min tankar kring detta.

1) Källa: https://proregcontrol.se/gaslarm-forr-i-tiden/

2) Invandrade är överrepresenterade bland lågt utbildade och kriminella i Sverige. Men flertalet invandrade är naturligtvis varken lågt utbildade eller kriminella. Kriminologen och författaren Leif GW Persson sa en gång att 97 av 100 svenskar aldrig begår ett allvarligt brott under sin livstid, och bland utrikes födda är motsvarande siffra 95 av 100. Det innebär en överrepresentation på hela 67 procent (fem är 67 procent större än tre), MEN också att 19 av 20 utrikes födda aldrig begår något allvarligt brott utan är goda samhällsmedborgare på samma sätt som flertalet svenskar är det. Så det är här viktigt att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.

Lagom friktion är bäst

Många Sverigedemokrater idealiserar ett samhälle där en stor majoritet identifierar sig med varandra och där folk lever under liknande sociala och kulturella normer. Det finns många människor som trivs i en sådan starkt inbunden gemenskap. Livet är enkelt om människors värderingar och oskrivna regler är tydliga och sällan ifrågasatta. Det finns en stor trygghet i detta. Ju mer man identifierar sig med andra människor desto större är solidaritet och viljan att hjälpa varandra. Men en inbunden gemenskap kan å andra sidan vara ett helvete för dem som inte passar in. Och den stora frågan för SD är hur de har tänkt att få till den här tilliten eftersom det som känntecknar deras sympatisörer mer än något annat är just låg tillit.

Dessutom skadar slutenhet samhället. Det kan liknas vid att vara på en perfekt is där det inte finns någon friktion. Ingen rör sig ur fläcken – det är ett stillastående samhälle. Det krävs ett visst mått av friktion, i meningen att människor med olika tanker, idéer och erfarenheter möts, att det finns en öppenhet inför andra kulturer, nya idéer och avvikande människor samt att förändring inte upplevs som hotfullt, för att ett samhälle ska kunna utvecklas. Inbundna gemenskaper står ofta handfallna inför förändringstryck utifrån.

 It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change.

Charles Darwin

Men friktionen får inte heller vara för stor, då rör man sig inte heller ur fläcken. Om grupperingar med olika parallella normer och värderingar växer fram så förlorar samhället sitt samvetande, dvs. den genom generationer förhandlade, socialt uppövade och kulturellt färgade medvetenhet om begränsningar av våra individurella drifter och behov. Om vi tappar vårt samvetande riskerar det att uppstå starka konflikter mellan olika grupper i samhället och mellan människor med olika politiska ideologier och intressen. En utveckling som idag även tycks förstärkas av sociala medier. Det riskerar att leda till ökad otrygghet och kriminalitet samt till lägre tillit. Och utan tillit så tappar människor förmågan att kompromissa och hitta pragmatiska lösningar på problem. Såväl samhällskostnaderna som de mänskliga kostnaderna ökar dramatiskt utan tillit.

Ett samhälle utvecklas bäst när det finns balans mellan ytterligheterna. Det behövs både tillit och tolerans och lagom mycket friktion. Ett samhälle med tillit utan tolerans utvecklas inte och människor som inte passar in vantrivs. Ett samhälle med en missriktad tolerans mot grupper som skapar sina egna normer och värderingar riskerar att falla sönder i konflikter och en raserad tillit.

 

Varför är det så tyst om socialt kapital?

Jag tror att frågan om socialt kapital befinner sig i samma läge som frågan om hållbar utveckling befann sig i början av 2000-talet. Många har hört talas om det och man känner till att forskare anser det vara viktigt, men man vet inte riktigt vad det betyder. Några undviker säkert ämnet offentligt för att inte verka okunniga, medan andra kopplar det felaktigt till t.ex. socialt entreprenörskap eller socialt arbete.

Jag spekulerar lite nu, men jag tror att problemet med att nå ut brett till människor om socialt kapital kan ha följande förklaring. Det finns tre vanliga ingångar till ämnet – ett som uppfattas vara självklart, ett som får folk att gäspa och ett som är politiskt känsligt. Inga ”klickmonster” för att tala kvällstidningsspråk.

Tillit skapas bland annat genom samarbete och att människor är snälla mot varandra. De flesta ser detta som självklarheter, de är ju själva snälla och bra på att samarbete så budskapet flyger över deras huvuden.  Men sanningen är att det ofta är svårt att samarbeta med människor som har en annan personlighet, utbildning eller bakgrund än man själv har. Man bevakar sina egna intressen och perspektiv, snarare än att lyssna och föra dialog. Och den psykologiska trygghet som bland annat Googles forskarteam framhäver som avgörande för goda samarbeten infinner sig inte.

Den andra ingången i ämnet är det svårt att skapa engagemang för och det är vikten av fungerande institutioner som står upp för rättssäkerheten i landet och som kan motverka korruption och nepotism. En väl fungerande byråkrati är grundläggande för att skapa ett gott socialt kapital. Känner sig människor orättvist och illa bemöta i sina kontakter med byråkrater, läkare, poliser och andra maktutövande personer i samhället så påverkar det i hög grad tilliten i samhället. Men få ställer sig på  barrikaderna för den goda byråkratins skull – lika lite som man hejar på domaren under en fotbollsmatch.

För det tredje så finns det resultat inom forskningen om socialt kapital där enskilda slutsatser går stick i stäv mot viktiga ideologiska fundament för samtliga politiska inriktningar. Flera framträdande forskare inom detta område har stuckit ut hakan och förargat såväl socialister, liberaler som konservativa. De som kritiserat såväl vänsterns identitetspolitik som nyliberalismen, som haft starka invändningar mot vinster i välfärden och som lyft fram såväl negativa som positiva konsekvenser av mångkulturella samhällen. Allt med hänvisning till tillitens stora betydelse för ett gott samhälle.

Å andra sidan har samtliga ideologier en hel del att hämta från denna teoribildning. Vänstern borde omfamna att forskningen lyfter fram betydelsen av jämlika, jämställda och rättvisa samhällen, liberalerna kan visa på att fria, demokratiska marknadsorienterade länder med stark respekt för det privata ägandet ofta ligger i topp vad gäller tillit. Och konservativa har t.ex. en del att hämta i bildningens betydelse för tilliten och att ett visst mått av patriotism samt en gemensam berättelse om landet är av vikt för sammanhållningen. Mångkultur kan skada tilliten, men mångkultur kan också var en viktig nyckel till kreativitet och innovationer. Utfallet av en stor invandring beror i hög grad på oss själva, på vilket sätt vi samspelar och integrerar oss med varandra.

Min slutsats efter att ha varit intresserad av området socialt kapital i över 15 år är att det finns inslag i både socialism, liberalism och konservatism som kan stärka det sociala kapitalet. Det viktiga är att inte dra någon ideologi till sin spets. Länder med ett högt socialt kapital har ofta hittat en bra balans mellan de klassiska värdena jämlikhet, frihet och broderskap. Tyvärr verkar många idag vara mer fokuserad på att kritisera det som inte stämmer in med den egna ideologin än att fokusera på det som man kan komma överens om. Små detaljer som krockar med den egna världsbilden kan vara skäl nog för att avfärda hela forskningsområdet. Lyft blicken, se helheten och ge det sociala kapitalet en chans!

Politiska läget i Sverige

En yngre släkting till mig frågade inför en intervju som hon skulle göra om jag kunde beskriva det politiska läget i Sverige idag på ett övergripande och opartiskt sätt. Kanske inte så lätt att vara helt opartisk, men jag gjorde ändå ett försök. Håller ni med mig eller inte?

Det som har hänt i många länder inklusive Sverige är att moral- och identitetsfrågor snarare än klassfrågor blivit viktiga för vilket parti man röstar på. Statsvetarna kallar denna nya politiska skala för GAL-TAN där GAL står för grön-alternativ-libertär (frihetlig) och TAN för traditionell-auktoritär-nationalistisk. Den dimensionen har naturligtvis alltid funnits där, men den har blivit alltmer synliggjord i takt med att den fått större betydelse. De politiska partierna har också haft svårt att hantera, och i vissa fall också placera sig själva, i den här nya politiska dimensionen. Inte minst i USA där medvetenheten kring klass aldrig varit särskilt stor röstar man i stor utsträckning utifrån GAL-TAN dimensionen. Det är därför vi svenskar åtminstone tidigare haft så svårt att förstå hur fattiga amerikaner kan rösta på republikanerna, som vill sänka skatterna och minska den offentliga välfärden.

F!, Miljöpartiet samt Vänsterpartiet står långt upp på denna nya skala (se figur). Men även Centerpartiet (och till viss del även Liberalerna) kan sägas stå ganska långt upp på GAL-skalan, trots att de står till höger i den traditionella ekonomiska vänster-högerskalan. Längst ned (TAN) står SD, men även KD och M ligger på den nedre halvan. Den här nya politiska dimensionen har gjort att det blivit slitningar även inom partierna. De som framförallt lidit av detta är Moderaterna som tidigare haft väljare längst hela denna GAL-TAN skalan, där de som lutar åt GAL har gått till Centern och de som lutar åt TAN gått till SD. Även Miljöpartiet, som tagit flera steg i riktning mot GAL, har blivit förlorare. Sannolikt har de tappat en del miljömedvetna allmänborgerliga väljare som står i mitten på båda skalorna. Samtidigt har de förlorat väljare till V och F! när de inte kunnat uppfylla viktiga vallöften i regeringsställning.

Medelklassen i storstäderna har tagit ett steg upp mot GAL, medan arbetarklassen i kommuner och orter som tappat jobb och befolkning övergivit vänsterpartiet och socialdemokraterna och istället börjat rösta på SD (TAN).

De två partier som stärkt sin position under de senaste åren är Socialdemokraterna och Centern. Centerpartiet har blivit det frihetliga och ekonomiskt liberala partiet för borgerliga väljare som står högt upp på GAL-TAN skalan. De tog tidigt ställning till var de stod. Socialdemokraterna har numera tonat ned GAL-frågorna och istället betonat den traditionella klasspolitiken. Mer pengar till välfärden, stoppa stora vinster inom vård, skola och omsorgssektorerna, skapa bättre förutsättningar för landsbygden att utvecklas etc.

Tyvärr har polariseringen i debatten, inte minst i sociala medier blivit allt hätskare. Det har naturligtvis en del med den nya tekniken att göra, men det har också med GAL-TAN skalans ökade betydelse att göra. Förr handlade politik mer om klass och de frågor som debatterades rörde ofta skattenivåer, välfärd och bidrag, Man kunde bli ilsken på varandra även då, men det var inte frågor där ett ifrågasättande kändes som ett hot mot din egen eller den egna gruppens identitet.

För att göra en avslutande koppling till tillit, så tror jag GAL-TAN skalans ökade betydelse påverkat tilliten i många länder. Båda sidorna känner att ”den andre” helt enkelt hotar deras sätt att leva. Jag tycker verkligen att GAL-TAN dimensionens frågor är väldigt viktiga, men jag ser ändå gärna en återgång till att politiken mer handlar om de traditionella politiska frågorna som rör klass, skatt, bidrag och välfärd än identitetsfrågor. Vi får se om Socialdemokraterna och Moderaterna kan få den politiska debatten i den riktningen. Jag hoppas faktiskt på det!

Sommarens boktips: Björnstad

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!

Tid för reflektion

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.

En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.

Vi är röde, vi är hvite

Jag är mycket förtjust i den här reklamfilmen från Danmark som säkert många av er redan har sett. Den utgör ett skolexempel på vad överbryggande socialt kapital handlar om. Att se att vi har fler identiteter än en. Det är inte bara könet, etniciteten, sexualiteten eller något annat som ska identifiera oss. Jag har förståelse för att identitet är viktigt för många, att man känner en större trygghet ihop med likasinnade och att det gör världen lite enklare när våra fördomar blir bekräftade. Men jag vill hävda att vi människor är så mycket mer än de stereotyper som både högern och vänstern identitetsideologier vill sätta på oss. Och ska vi trots våra olikheter kunna leva ihop så måste vi våga mötas över gränserna och framförallt våga tänka annorlunda, vara annorlunda och ha andra intressen än vad som förväntas av oss utifrån våra kön, var vi kommer ifrån eller vilka politiska ideologier vi har. Det är brobyggarna, överbryggarna, som är hjältarna i mina ögon. Det är de som bryter mönster och umgås över gränserna som skapar tillit och socialt kapital i samhället.

Åsiktspolariseringen skapar stamkulturer

Två saker som jag ofta skrivit om på min blogg är hur den tilltagande åsiktspolariseringen riskerar att rasera tilliten i samhället och hur viktigt det är att länder lyckas skapa stabila och rättvisa offentliga institutioner som uppfattas som legitima av medborgarna.

I början av 2017 publicerade Dagens Nyheter en artikel signerad av Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, där han på ett mycket bra sätt sammanfattar precis de farhågor jag har om framtiden och även lyfter just försvaret av starka offentliga institutioner som ett av våra viktigaste verktyg för att motverka den utveckling som vi idag ser med polarisering, främlingsfientlighet, otrygghet, hat etc.

”I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.”

”Vi måste påminna oss om att det moderna samhällets historia främst är en historia om den mödosamma etableringen av gemensamma institutioner. Ekonomiska och tekniska framsteg är sekundära i förhållande till människors förmåga att utveckla bärande sociala och kollektiva strukturer. Insikten om polariseringens risker – eller med den tidens språk: att ojämlikhet är en samhällsfara – var helt central i det tidiga samhällsbyggandets historia, från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, och utgjorde grunden för skapandet av en stark offentlig sfär i samhällets mitt.”

”Skapandet av offentligheten vilade tidigt på två genomgripande erfarenheter. Det ena var att en gemensam sfär var det bästa skyddet mot våld och otrygghet både för den som hade mycket och för den som hade lite. Det andra var att individens känsla av delaktighet i och tillgång till gemensamma institutioner var en förutsättning både för en fungerande samhällsanda och för modern politisk maktutövning.”

”Polariseringen sätter därför vid en viss punkt själva samhället på spel. Två grundläggande aspekter av offentlighetens kultur måste återupptäckas och utvecklas i nya former. Det första är dess funktion att vara grupp- och gränsöverskridande. Det andra är dess uppgift att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten.”

”Efter en period i Europas historia som präglats av ett vårdslöst förhållningssätt till de offentliga institutionerna, och en tilltagande brist på förståelse för deras funktion att överbrygga och institutionellt garantera olikheter i samhället, måste en ny gemensamhetspolitik formuleras. Men det kan inte ske på nationell, etnisk eller identitetspolitisk grund. Historien lär oss att detta driver på polariseringen, ökar våldet och sluter samhällen till döds.”

Länk till artikel i DN

I förståelsen för detta resonemang ligger också behovet av att värna det sociala kapitalet och att upprätta kunskap om mekanismerna bakom tilliten. Anders Ekström pekar på vikten av offentliga institutioners funktion som grupp- och gränsöverskridande och att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten. Den nyligen avlidne sociologen Zygmunt Bauman är inne på samma spår. Han menar att vi måste utveckla vår dialogförmåga för att överbrygga olikheter i samhället. Han pekar på tre fundament för dialogen: 1) Informalitet – det går inte att bestämma reglerna för dialogen i förväg, de måste uppstå efter hand. 2) Öppenhet – man måste gå in i dialogen med attityden att man kan ha fel. Jag har rätt och du är dum skapar inget bra samtalsklimat. 3) Samarbete – efter dialogen bör det inte finnas någon vinnare eller förlorare. Alla bör gå ut ur dialogen berikade. Syftet är att berika våra erfarenheter, vidga horisonter och vår smala repertoar att ta itu med livets svårigheter och utmaningar.

Tyvärr är mekanismerna för att sålla in oss i fållor kring vilka vi är och vilka åsikter vi har idag väldigt starka. Och det blir allt färre mötesplatser där vi ser varandra i ögonen när vi uttalar våra åsikter. Det är sannerligen inte så ofta vi sitter runt lägerelden längre, vilket faktiskt är människans första och mest naturliga mötesplats för dialog.

Jag tycker den här artikeln slår huvudet på spiken vad som är vårt största samhällsproblem idag. Men jag är inte säker på att jag förstått vad den här artikeln velat säga för 15 år sedan, innan jag började intressera mig för det sociala kapitalet. Jag undrar därför hur många som överhuvudtaget kan ta till sig det här resonemanget. Problemet med ökad polarisering är lätt att ta till sig, men det finns liksom ingen försvarare av institutionerna i samhället. Det finns ingen som står på barrikaderna för en fungerande och rättvis byråkrati och meritokrati – lika lite som någon hejar på domaren i fotboll.

Det är först när domaren är uppenbart mutad, korrupt eller påtagligt okvalificerad för rollen som vi reagerar, men oftast bara om det är till det egna lagets nackdel. Det är väldigt svårt att på ett rättvist sätt genomföra en match om domaren inte är att lita på. Och det är väldigt svårt att skapa rättvisa förhållanden och utveckling i ett land om institutioner som t.ex. polis, domstol, skatteverk, lantmäteri eller kommunernas tillståndsgivning inte går att lita på. När chefer, handläggare och andra anställda ger fördelar till den egna gruppen och medveten (eller omedvetet) väljer bort, underkänner  eller ger negativa besked till personer som tillhör ”fel grupp”. I klaner, i sekter, i det identitetspolitiska tänket och i patriarkala strukturer så finns det krafter som mer eller mindre drar åt ett sådant håll – och de krafterna måste vi vara på vakt inför. De skadar samhället hårt.