Är ”dom” en förutsättning för ”vi”?

När den numera avlidne polske sociologen Zygmund Bauman var i Sverige för några år sedan höll han ett spännande föredrag där han menade att mänskligheten är fast i ett sorts vacuum. De gamla politiska idéerna hjälper oss inte längre och de nya idéerna har ännu inte fötts.

Människor är i grunden fantastiska på att samarbete, det finns nedärvt i vårt DNA. Från jägar- och samlarperioden då vi umgicks i grupper av ca 20-30 personer har vi lyckats slå oss samman i allt större grupper och omformulera ett allt större ”vi”, en utveckling som hittills lett oss fram till nationalstaten. Men för att förena människor i ett allt större ”vi” har man i historien ofta behövt hänvisa till yttre fiender. Utan ett ”de” att avgränsa sig mot har mänskligheten, enligt Bauman, svårt att definiera ett ”vi”.

Men hur gör vi nu i vår globaliserade och individualiserade värld där nationalstaten och politikernas makt försvagats samtidigt som våra största problem måste lösas genom samarbete mellan nationer och mellan människor som inte identifierar sig med varandra. Nästa ”vi” måste bli ett globalt ”vi”, men vem ska då var ”dom”?

Efter ett antal glas rödvin sent en lördagskväll kollade jag på en amerikansk science-fiction-rulle och det slog mig då – den gemensamma yttre fienden kanske kan utgöras av rymdvarelser som attackerar Jorden. Åtskilliga Hollywoodfilmer har ju speglat detta förlopp där världen räddats från främmande attacker genom mänsklighetens förenade ansträngningar – ofta ledda av en amerikansk president. Den tanken kanske dock är lite för långt utanför (vin)boxen? Och med tanke på vem som nu sitter som president i USA får vi nog hoppas att en rymdinvasion åtminstone dröjer till nästa presidentperiod.

Men kanske kan istället klimathotet eller en allvarlig pandemi bli den yttre fienden? I en akut nödsituation tror jag att mänskligheten är kapabel att gå samman för att rädda världen och sig själva. Men risken är stor att uppvaknandet vad gäller klimathotet kommer för sent och att det istället blir en kamp för överlevnad – en allas kamp mot alla, ett individuellt ”race to the bottom”? Inte heller detta ett ovanligt tema i påkostade Hollywoodproduktioner!

Men det kanske finns ett annat sätt? Bauman talade under föreläsningen länge och väl om dialogens konst, den är nyckeln till förståelsen av ”den andre”. Vi kanske inte behöver en yttre fiende? I dialogen kan vi upptäcka att vi alla har flera olika identiteter, både de som förenar oss och de som splittrar oss. Med dialogkompetens, så kan vi bygga vidare på det vi har gemensamt, och åtminstone tillfälligt låta det som splittrar oss läggas åt sidan.

Jag brukar reagera negativt på politiker som använder krigsretorik och som utmålar politiska motståndare som fiender eller onda. Jo, jag kan sträcka mig till att det finns onda ideologier och onda tolkningar av religioner, som nazism, kommunism och radikal islamism. Och visst finns den en del empatilösa psykopater som agerar strikt egoistiskt. Men jag tror inte att alla Sverigedemokrater är nazister eller i grunden onda människor – lika lite som alla feminister är manshatare. Om vi använder krigsretoriken, att vi ska bekämpa motståndarna, attackera deras åsikter och vrida vapnen ur händerna på dem, så återstår frågan: Om vi nu vinner slaget, vad ska vi göra med förlorarna?

Den här reklamfilmen för Heineken gör mig genuint glad. Människor som möts förutsättningslöst utan fördomar om varandra har alla möjligheter att nå till varandras hjärtan även om de tycker diametralt olika om vissa saker. Syftet med dialogen är att människor ska kunna mötas, och trots varandras olikheter och skilda värderingar, ändå kunna förstå varandra och nå ett samarbete. Alla människor har fler än en identitet. Så även om vi inte kan nå varandra på alla sätt, går det nästan alltid att hitta några gemensamma referensramar och bygga vidare på när man möts öga mot öga. Genom dialogen uppstår det win-win situationer, även om båda parter kanske måste göra avsteg från vissa principer och kompromissa kring några av sina värderingar.

https://www.youtube.com/watch?v=KDzq_b6mndk

Vi behöver företagen!

När jag rensade bland gamla filer på jobbdatorn i somras, så hittade jag följande text som jag skrev för nästan 10 år sedan. Jag hade precis börjat jobba med näringslivsfrågor på SKL och försökte hitta på en metafor för hur företagandet förändrats i globaliseringens fotspår.

”Vi kan jämföra ett företag med en människokropp där övergången från industrialismen till kunskaps- och kommunikationssamhället inneburit att ansvaret för olika kroppsfunktioner förändrats. Tidigare var de anställda företagets muskler. Det var de som utförde det tunga arbetet. Hjärnan bestod av företagsledningen och hjärtat av företagets ägare. I dagens globaliserade kunskapssamhälle behövs knappast musklerna i Sverige, personalen har istället blivit företagets hjärna. Företagsledningen är numera kroppens ryggrad, dvs. den del av kroppen som möjliggör att kroppens delar kan kommunicera med varandra. Eftersom ägandet till stor del ligger hos kapital- och pensionsfondsförvaltare och därmed till syvende og sist hos oss själva så är det vi som samhällsmedborgare som måste ta företagen till våra hjärtan. Vi behöver företagen för att garantera oss ett fortsatt högt välstånd. Och de stora företagen behöver oss som kritiska konsumenter och etiska placerare för att inte riskera en ryggradslös ledning.

Kan du använda båda händerna lika bra?

Då är du sannolikt hjärnskadad! Men det kan också vara en superkraft. De två största genierna i historien var troligtvis ambidextriösa (dubbelhänta) – Albert Einstein och Leonardo Da Vinci.

Antalet vänsterhänta och ambidextriösa blir allt fler och en trolig förklaring är att allt fler för tidigt födda barn eller barn med tidiga hjärnskador räddas till livet. Det finns visserligen en ärftlig komponent bakom vänsterhänthet, men för speciellt ambidextriösa finns också samband med hjärnskador som kan ha uppkommit tidigt under graviditeten eller i samband med att barnet fötts för tidigt. Sannolikt finns det två, kanske flera olika sorters vänsterhänthet, beroende på hur hjärnans nätverk är uppkopplade, tror forskarna.

Förklaringen anses vara tidiga så kallade anläggningsskador på hjärnan. Fostret kan också ha haft en liten blödning tidigt under hjärnans utveckling eller skadats på grund av nedsatt syretillförsel i samband med att det fötts för tidigt. Detta behöver dock inte betyda att barn med en tidig hjärnskada kommer att få andra bestående men. Hjärnan har en hög plasticitet, den har en otrolig förmåga att återhämta och omorganisera sig. Men man ska inte heller bagatellisera de här rönen. Det är vanligare att vänsterhänta eller ambidextriösa personer lider av utvecklingsstörningar, eller har kromosomrubbningar.

Frågan om hänthet kan tyckas trivial, men säger mycket om hur hjärnan är organiserad. Sambandet mellan vilken hand vi använder vid precisionsarbete och var någonstans i hjärnan vi har talet, eller språkcentrum, lokaliserat är viktigt. Inte minst vid kirurgiska ingrepp i hjärnan.

Anledningen till att jag skriver om detta är att själv är ambidextriös – jag har ingen dominant hand. Vissa saker kan jag göra lika bra med båda händerna och för de saker som kräver träning verkar slumpen ha avgjort vilken hand jag börjat använda. Jag skriver med vänster, spelar gitarr och trummor som vänsterhänt, men är högerhänt vad gäller racketsporter. I lumpen hade jag svårt för skytte eftersom jag ville skjuta som högerhänt, men titta med vänster öga.

Efter att ha läst om detta för första gången i början av 2000-talet så frågade jag min mamma om min födsel och mycket riktigt bekräftade hon att födseln varit komplicerad och att jag legat i kuvös den första tiden.

Artikel i Dagens Nyheter om vänsterhänthet

För några år sedan hade DN en artikelserie om vänsterhänthet. Jag har tagit en del textstycken från den artikeln till texten ovan och bland annat kunde man i artikeln läsa följande:

Cirka 3 procent använder båda händerna lika gärna. Det finns de som kan skriva med både höger och vänster hand samtidigt och då spegelvänt med vänsterhanden. De har troligen språkfunktionerna fördelade på både höger och vänster hjärnhalva.

Det där är mitt partytrick – att skriva med båda händerna samtidigt och med ena handen spegelvänt. Jag har lätt att tänka i bilder, se mönster som andra inte ser och jag gillar ordlekar (eller pappaskämt som min dotter kallar det).

Men det språkliga har i viss mening varit en utmaning för mig genom åren. Jag passar verkligen in på ”fördomen” om att män inte kan göra två saker samtidigt. Det språkliga tar liksom över hela hjärnan och jag har då svårt att koncentrera mig på något annat. Jag har t.ex. svårt att laga mat och konversera samtidigt (jag kan alltså inte bli någon ny James Oliver) och jag vet inte hur många avfartsvägar jag missat för att jag pratat med passagerarna i bilen. När det blir så här så tycker folk att jag är väldigt disträ, men mina närmaste vet att de ska vara tysta om jag inte riktigt kan vägen.

Jag ska inte gå in på mig själv så mycket. Jag är bra på vissa saker som andra kan ha svårt för och en katastrof vad gäller andra saker som folk normalt har ganska lätt för. Men jag vet numera vad jag ska undvika och var jag har mina styrkor. Anledningen att jag skriver det här inlägget är att denna typ av utvecklingsstörning (som alltså inte behöver innebära några allvarliga men) är så okänd.

Många människor som fått en diagnos (t.ex. ADHD eller dyslexi) eller fått kunskap om sin personlighetstyp (t.ex. introvert eller högkänslig) vittnar om en lättnad när de får reda på det. De har fått en förklaring på varför de upplevt sig som annorlunda och kanske också fått verktyg för att lyfta sina styrker och hantera sina svagheter. På samma sätt så tror jag mer kunskap om denna utvecklingsstörning/-avvikelse gagnar såväl de 3 procent av oss som är dubbelhänta som samhället i stort. För tänk om några av oss har superkrafter?

Jag tror de här superkrafterna handlar om de enstaka individer som kan kombinera sina hjärnors annorlunda aktiveringsmönster med ett osedvanligt högt IQ, som t.ex. Albert Einstein, Leonardo Da Vinci, Benjamin Franklin och Nikola Tesla. Jag har nog inte själv något särskilt högt IQ, men jag har framförallt i mitt jobb ändå haft nytta av mina lite speciella förmågor och med åren också lärt mig hantera det som jag är mindre bra på.

Om det är någon som är dubbelhänt (ambidextriös) och som känner igen sig i det jag skriver – ta gärna kontakt med mig.

Tillägg 2020-07-18: För någon vecka sedan hörde en person av sig som läst detta inlägg. Hon har nu skapat en Facebookgrupp för de som är ambidextriösa eller intresserade av ämnet. Se länk: https://www.facebook.com/groups/2718910731724805

Så enkelt är det

En man for på ett blixtbesök ut på landet till sin far, som levde där med sina katter

”Jag stannar inte länge här, jag har ont om tid idag, det snurrar runt mest hela tiden

Jag sliter men får inget gjort, jag är ett nervvrak när som helst. Säg, varifrån får du din stillhet?”

Den gamle lutar sig nu tillbaks. ”Lyssna nu på mig en stund, för det är faktiskt ganska enkelt.

”När jag sover, sover jag. När jag vaknar, vaknar jag

När jag tänker, tänker jag. När jag äter, äter jag

När jag jobbar, jobbar jag. När jag drömmer, drömmer jag

När jag talar, talar jag. När jag lyssnar, lyssnar jag.”

”Säg vad, är nu detta för prat? Jag gör ju likadant som du, men ändå når jag ingen stillhet.”

Den gamle lutar sig nu tillbaks. ”Lyssna nu på mig en stund, du gör det mesta annorlunda

”När du sover, vaknar du, när du vaknar tänker du

När du tänker äter du, och när du äter, jobbar du

När du jobbar drömmer du, när du drömmer, talar du

När du talar, lyssnar du. När du lyssnar, sover du”

Det här är en låttext av trubaduren och f.d. prästen Börge Ring. Hur många är det som känner igen sig?

Tillitsbaserad styrning av den offentliga sektorn

Att styrningen av offentlig verksamhet inte låter så väldigt upphetsande i mångas öron är förståeligt, men den berör i hög grad många av de människor som arbetar i den offentliga sektorn som t.ex. lärare, vårdbiträden, undersköterskor och handläggare. Många som arbetar i den offentliga sektorn vittnar om att deras arbetssituation successivt blivit allt sämre. Kontrollen och detaljstyrningen har ökat, medan tilliten till medarbetarnas yrkesprofessionalitet och kompetens minskat, något som naturligtvis också försämrat arbetsglädjen.

Under 1990-talet introducerades en effektiviseringideologi i styrningen av den offentliga sektorn som ofta går under namnet New Public Management (NPM) Detta tankegods har kommit att i allt högre utsträckning tillåtits dominera den offentliga sektorn under de senaste 30 åren. En styrningsform som med tiden också dragit på sig allt större kritik.

När jag läste om Tillitsdelegationen och tillitsbaserad styrning av den offentliga sektorn för första gången blev jag glad. Att regeringen nu tagit kritiken mot NPM på allvar och att man konkret började agera utifrån den forskning som finns kring socialt kapital och tillit.

Den person som är forskningsledare för tillitsdelegationen heter Louise Bringselius. Jag såg en väldigt bra artikel i Dagens Samhälle där hon på ett mycket pedagogiskt sätt förklarar vad tillitsbaserad styrning i grunden består i och att det snarare handlar om att nå en bra balans än att gå från en ytterlighet till en annan. Hon har också en bloggsida där man kan läsa mer om hennes arbete och tankar kring styrningen av den offentliga sektorn. Jag förstår verkligen varför Ardalan Shekarabi valde just henne som forskningsledare för tillitsdelegationen.

Kraven på kvalitet, effektivitet, styrbarhet och rättssäkerhet i den offentliga sektorn har ökat under senare år och många nya, svårlösta problem har dykt upp. För att möta dessa krav har standardsvaret varit utökade regelverk, mer kontroll och mer dokumentation. En konsekvens av utvecklingen är att förvaltningen har fått en allt tyngre överbyggnad av chefer, strateger och administratörer, samtidigt som den har utarmats i frontlinjen.

Man har rekryterat allt fler strateger, verksamhetsutvecklare, kommunikatörer osv. till centrala lednings- och stödfunktioner. Toppen har expanderat, medan basen har utarmats…I frontlinjen får samtidigt medarbetarna allt fler administrativa uppgifter från denna överbyggnad – uppgifter som tar tid från deras kärnuppdrag. Som ett resultat av utvecklingen – ibland kallad New Public Management – har många verksamheter i dag höga administrativa kostnader, dålig arbetsmiljö och problem att möta brukare med komplexa behov.

Med tillitsbaserad styrning menas att beslutsutrymme flyttas från verksamhetens topp till dess frontlinje, det vill säga till mötet mellan medarbetaren och brukaren. Kopplat till detta finns en strävan efter att flytta resurser i samma riktning, att stimulera samverkan och helhetssyn och att minska administration och detaljstyrning… Tanken är att de medarbetare som möter medborgare i sin professionella vardag därmed ska få större utrymme att utforma lösningar anpassade till medborgarens behov. Den tillitsbaserade styrningen innebär inte att vi ska kastas från cynism till naivitet i vår syn på medarbetare. Den innebär inte heller att en lösning fungerar för alla. Strävan är i stället att skapa en balans där medarbetarinflytandet och brukarinflytandet är ändamålsenligt för det specifika sammanhanget.

Den tillitsbaserade styrningen omfattar många relationer, till exempel relationen mellan politik och utförare, mellan verksamheter, mellan beslutsnivåer, mellan utförare och kontrollinstanser samt mellan medarbetare och brukare. Tillitsreformen innebär således ett ganska omfattande kulturskifte i förvaltningen. Pedagogiskt innebär den också en viss utmaning, eftersom det är en modell som förespråkar balans i flera hänseenden, snarare än att ta sikte på en ny ytterlighet.

Länk till artikel i Dagens Samhälle

Monsieur Trudeaulutt och herr Trumpet

I två stora länder som gränsade till varandra fanns det en gång två dirigenter som ledde varsin stor orkester. Det var den yngre maestron monsieur Trudeaulutt och den äldre herr Trumpet.

Herr Trumpet hade tagit över orkestern med löften om att göra ”The music great again” och ”att ingen skulle behöva spela andra fiolen” i hans orkester. Herr Trumpet uppskattade musiker som kunde spela högt och han gillade långa solon. Alla musiker försökte därför överrösta varandra och ställa sig främst i orkestern. Blåsarna fick också snart en rad fördelar av herr Trumpet, vilket genast skapade missämja mellan stråksektionen och blåssektionen. Det är bra med konkurrens menade Herr Trumpet. Det tar fram det bästa i musikerna. Och den som är bäst ska naturligtvis höras mest.

De musiker som höll sig i bakgrunden, spelade enkelt, höll takten och såg till att det svängde fick aldrig någon uppmärksamhet av herr Trumpet. ”De som inte märks, räknas inte heller”, menade herr Trumpet.  Men musiken lät hemsk – en högljudd kakafoni av gällt solospel framför en allt mer rödbrusig herr Trumpet som frenetiskt viftade med armarna.

I dirigent Trudeaulutts orkester var musikerna däremot väldigt måna av att såväl lyssna in varandra som att följa monsieur Trudeaulutts musikaliska intentioner. Samspelet var fantastiskt och när det fanns musikaliskt utrymme så lämnades även plats för improvisationer och solospel. Med tiden kom nya och för den klassiska musiken ovanliga instrument med i orkestern. Det kom banjospelare, sitarspelare, asiatiska flöjter, dragspelare och t.o.m. en Kazoo. Jo, ni får plats också! En del av de äldre violinisterna tyckte att det hade gått för långt när orkestern tog in en säckpipa. Men monsieur Trudeaulutt stod på sig – ”Alla behövs i min orkester!”. Det lät inte som man varit van vid. Men det uppstod ny musik som tidigare aldrig hörts. Musikerna började själva uppskatta det nya och frågade varandra nyfiket om varandras instrument och hur man spelade på dem. Det lät allt bättre och nästan alla ville lyssna till dem!

Detta retade herr Trumpet mycket, men istället för att låta fler instrument vara med i orkestern så menade herr Trumpet att det istället fanns onödiga instrument i orkestern som inte tillförde något. Där låg problemet, menade herr Trumpet.  Bara man gjorde sig av med dessa skulle det låta bra. ”Det är viktigt att sätta upp gränser”, menade herr Trumpet. ”Hur skulle det se ut om det smög sig in en sitar eller bongotrummor i orkestern”, skrockade han belåtet för att i nästa mening tala uppskattande om balalajkor.

Han pratade ilsket och fördomsfullt om ”The Fagotts”, men de fick på nåder vara kvar eftersom det var traditionella instrument. Först åkte instrument som var i kraftig minoritet ut som xylofonen och harpsichorden, sedan de instrument som herr Trumpet menade var alltför feminina och kraftlösa som piccolaflöjten, harpan och triangeln. Herr Trumpet hävdade att han egentligen älskade dessa instrument och att röra vid dem.  ”Om man bara är tillräckligt känd kan man få spela på vilket instrument som helst, menade herr Trumpet. Men de passade inte in i orkestern. Vissa ljud passar helt enkelt ihop. Så är det, menade herr Trumpet.

Herr Trumpet hade utlovat den bästa musiken, de ljudligaste trumpeterna, de snabbaste violinisterna. Men till Herr Trumpets ilska så glesnade köerna utanför konserthallen allteftersom kakafonin tilltog. Herr Trumpet skyllde på instrumenttillverkarna, på akustiken, på att violinisterna var omöjliga att samarbeta med, på recensenterna och på publiken. ”Ingen är så orättvist behandlad i musikhistorien som jag”, twittrade han.

Herr Trumpet satt till slut själv i sin loge. Alla musiker hade till slut övergivit honom. Han blåste ilsket i sin Trumpet. Ingen hade tidigare hört honom spela, men han hade själv alltid hävdat sin virtuositet. Det kom bara väsande missljud och saliv ur trumpeten…

Sommarens boktips: Björnstad

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!

Tid för reflektion

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.

Dans och skratt får oss att samarbeta

Jag gästbloggar på Elisabeth Jönsson blogg ”Punctum saliens”.

Inlägget handlar om vad det är som får oss att samarbeta och om integration.

http://www.punctumsaliens.se/skribenterpunctumsaliens/dans-och-skratt-far-oss-att-samarbeta-jan-torege/