Etikettarkiv: Robert Putnam

Vad har gett fördelar – samarbete eller att hålla sig väl med överheten?

Böcker & rapporter, Socialt kapital, , , , , , , , ,

En av de viktigaste orsakerna till att det sociala kapitalet växt sig starkt i ett land (eller för en plats) är att människor tidigt i historien kunnat skapa bättre förutsättningar för sig själva och andra genom att samarbeta och hjälpa varandra. Dessa länder eller regioner har haft lättare att utvecklas till demokratier med väl fungerande civilsamhällen och institutioner. I länder som är eller har varit beroende av en överhet har i stället fördelar ofta erövrats genom att stå på god fot med överheten, inte genom horisontella samarbeten av civilt slag. Horisontella samarbeten har i stället riskerat att bestraffas, eftersom de kunnat utgöra ett hot mot makten. Man brukar kalla detta beroendeförhållande till en överhet för klientilism.

Stora skillnader i tillit mellan södra och norra Italien

Ett bra exempel på detta är förhållandena i Italien och de stora skillnader i socialt kapital som föreligger mellan de norra och södra delarna av landet. I början av 1970-talet genomfördes en decentraliseringsreform i Italien. Från att staten hade haft ansvaret för en rad verksamheter som näringspolitik, skola, vård och omsorg gav reformen en hög grad av regionalt självstyre över dessa områden. År 1993 skrev Robert Putnam den numera klassiska boken ”Den fungerade demokratin” där han under en 20-årsperiod följde utvecklingen i Italien och kunde konstatera att det fanns väldigt stora skillnader mellan hur regioner i norra respektive södra Italien lyckats hantera det ansvar som givets dem. I norra Italien fungerade den demokratiska processen mycket bättre än i de södra regionerna och man kunde på ett bra sätt hantera ansvaret för verksamheterna. Dessutom var och är fortfarande den ekonomiska tillväxten mycket högre i norr. Putnam visade att skillnaderna till mycket stor del berodde på att det sociala kapitalet var bättre utvecklat i norra Italien. Orsaken till olikheterna kan härledas från regionernas historia. I södra Italien har utländska krafter dominerat i åtskilliga generationer. De utländska feodalherrarna sågs som inkräktare och lyckades aldrig upprätthålla någon lag eller ordning, vilket skapade misstro såväl mot makten som människor emellan. Storgodsägare har också haft en dominerande ställning och fattiga bönder har tävlat med varandra om deras gunst. Det skapades inga horisontella band mellan bönderna, tvärtom odlades vertikala band med överheten. Senare kom maffian och den organiserade brottsligheten att fungera på så sätt att favörer endast kunde erhållas längs vertikala relationer. Rättsstaten klarade i det läget inte att skydda utsatta medborgare. I norra Italien växte däremot en för medeltiden hög grad av självstyre fram i städerna. Det folkliga deltagandet i offentliga angelägenheter var stort. Hantverkare och köpmän bildade skrån. Med tiden grundades också en rad föreningar med kyrkan som bas samt starka kooperativ med rötter i arbetarrörelsen. Tidigt byggdes starka horisontella band mellan invånarna.

Klientilismen i Brasilien

Ett annat bra exempel är Brasilien där klientilismen har sina rötter i de patriarkala band som fanns mellan slaver och slavägare. Det gällde att hålla sig väl med ägaren, då kunde man få vissa mindre förmåner. Även efter att slavhandeln förbjudits så levde denna relation kvar på landsbygden. De tidigare slavägarna var stora jordägare och hade ofta den politiska makten i området. Det gällde att hålla sig väl med honom, att ha någon som kunde försvara en om man fick problem eller blev sjuk. Samma system har sen förts vidare till städerna där politiker ”hjälper” vissa områden med mindre investeringar. Ofta köps lokala intressegrupper upp, genom att man köper upp ledarskapet, så försvåras all verklig organisation i de fattiga områdena. Det kan i en del fall röra sig om rent röstköp, du röstar på mig om du får en ny skjorta. Men i bakgrunden finns alltid tanken på att man behöver ha stöd av en mäktig man1.

Tittar man på World Values Survey så tillhör Brasilien de länder (som inte är krigshärjade) som har lägst tillitsnivåer i världen – endast sex procent av befolkningen anser att man i allmänhet kan lita människor2. För att Brasilien ska kunna utvecklas socialt och även ekonomiskt måste detta system av klientilism upphöra.

Där slotten ligger är tilliten lägre

Närvaron eller frånvaron av en överhet i historien och den tillit som då byggts upp eller raserats påverkar människor ännu idag. Man kan t.ex. se att de regioner i Europa där många slott och herresäten är lokaliserade ofta har ett lägre socialt kapital än de områden där människor i högre utsträckning kunnat bygga sig ett bättre liv genom horisontella samarbeten sinsemellan och inte genom att fjäska för den lokala överheten. I Sverige är t.ex. den generella tilliten som lägst i slottstäta Skåne och Mälardalsregionen samt i bruksorterna i Bergslagen där befolkningen haft ett beroendeförhållande till en dominerande arbetsgivare.

Jag vill dock poängtera att händelser och strukturer i modern tid också spelar stor roll för tilliten. Jag gör här en historiskt odyssé över tillitens tillväxt och mekanismer, men jag vill inte att man ska tolka det som om det sociala kapitalet på något sätt är ödesbestämt utifrån ett lands historia. Jag kommer så småningom till de faktorer som påverkar tilliten i nutid.

1 Källan är Lennart Kjörling som är journalist och författare som bott många år i Brasilien. Jag hittar dock inte den aktuella artikeln som jag hämtat texten ifrån.

2 Ett annat intressant resultat från World Values Survey är att länder i Latinamerika som t.ex. Brasilien, Chile och Uruguay samt länder i Södra Europa som t.ex. Spanien, Italien och Frankrike överpresterar vad gäller den sociala utvecklingen utifrån befolkningens tillitsnivåer. En viktig förklaring till detta är att befolkningen i Latinamerika och södra Europa är avsevärt mer toleranta gentemot andra människor oavsett deras etnicitet, religion eller sexualitet än vad länder med låg tillit är i Östeuropa, Asien och Afrika. Den förhållandevis höga toleransen bidrar till en bättre social utveckling än vad som kan förväntas utifrån deras tillitsnivåer.

Hur förhåller sig toleransen till tilliten?

Artiklar, Citat, Socialt kapital, , , ,

När Robert Putnam kom ut med sin bok om ”Den ensamme bowlaren”, diskuterades i vilket utsträckning socialt kapital alltid är bra. Många menade att det finns grupperingar och nätverk i samhället som i hög grad var solidariska mot varandra, men som levde utanför samhällets lagar och regler eller som valt att leva isolerat från det övriga samhället. Som exempel nämndes kriminella organisationer som Hells Angels eller religiösa sekter som Amish.

Putnam menade då att det fanns två typer av socialt kapital; det inbundna och det överbryggande. Det inbundna är de nätverk och sociala interaktioner man har med familj, släkt, vänner, nätverk och det omgivande grannskapet, dvs. till människor som man känner eller i någon mening känner till. I snäva grupper med misstro till övriga samhället som t.ex. i klaner eller kriminella nätverk så bygger tilliten på en extrem social kontroll. Det överbryggande sociala kapitalet bygger däremot på en generell tillit till andra människor som formats av att det funnits och finns många kontaktytor mellan människor oavsett social, etnisk och religiös bakgrund och att man har goda erfarenheter av dessa möten. Professor Bo Rothstein menar också att rättssäkra och okorrumperade formella institutioner har stor betydelse för befolkningens generella tillit, utöver de mellanmänskliga normer och värderingar som finns i ett samhälle.

Det jag själv har funderat på är vad som specifikt skiljer det inbundna sociala kapitalet från det överbryggande. Hur ett samhälle kan gå från en tillit baserad på homogenitet och social kontroll till en tillit som omfattar fler människor än dem man känner igen eller identifierar sig med. Min kanske något förenklade svar på detta är tolerans! Tolerans innebär att jag kan acceptera en persons eller grupps åsikt eller värdering, trots att jag inte gillar den, eller tycker den är omoralisk. Tolerans har med både yttrandefrihet och handlingsfrihet att göra.

Putnam anger att normer är viktiga för att skapa ett överbryggande socialt kapital, utan att specifikt peka ut tolerans som den viktigaste. Men för att det överbryggande sociala kapitalet ska växa krävs nyfikenhet och öppenhet för människor man inte känner eller identifierar sig med – och det uppnår man inte utan att det finns tolerans gentemot olikheter.

Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning. Enligt mig är det graden av tillit som avgör vilken av dessa tre nivåer som ett samhälle befinner sig på, så det som Ravitzky kallar för öppenhet, det har jag i diagrammet nedan översatt till en samhälle som både har hög tillit och tolerans.

Olika grader av tillit och tolerans skapar olika former av samhällen

Den här fyrfältaren, hämtad från min bok ”Tillit och tolerans”, visar graden av socialt kapital på x-axeln, medan y-axeln visar hur hög toleransen är.

I det nedre vänstra fältet med såväl intolerans som lågt socialt kapital råder allas krig mot alla. Här finns få fungerande samhällsinstitutioner och människor kan bara lita till sig själv och sina allra närmaste. Krigshärjade länder där olika klaner och religiösa grupperingar slåss mot varandra, som t.ex. Libyen, Afghanistan eller Somalia, är de som närmast exemplifierar detta fält.

Nästa nedre fält kännetecknas av hög tillit, men låg tolerans. Som exempel kan nämnas befolkningsmässigt homogena orter med brukortssmentalitet. Ett högt inbundet socialt kapital har historiskt varit bra för att skapa stabila och trygga miljöer där man gör rätt för sig och är solidarisk mot den egna gruppen. Är toleransen låg är dock risken stor att dessa orter utvecklar en social konformism och aversion mot oliktänkande.  De som avviker från de normer och värderingar som utvecklats i dessa samhällen känner sig utanför eller blir utstötta av gruppen. I modern tid har det visat sig att om denna typ av samhällen ställs inför strukturella förändringar saknas ofta verktygen för att förändra situationen. Det främmande verkar hotfullt, förändringar upplevs som negativa och tenderar också att bli negativa eftersom såväl de yttre förutsättningarna som de egna verktygen inte räcker till för att ens anpassa sig till det nya.  När ett sådant samhälle sedan ställs inför en våg av nyanlända som kommer från lågtillitsländer där människorna har ännu sämre förutsättningar och egna verktyg för anpassning eller utveckling så uppstår det få av de överbryggande möten som skulle vara till gagn för båda grupperna. Det finns bruksorter som klarat denna omställning relativt bra, men många har också stora problem.

Det högre vänstra fältet kännetecknas av hög tolerans, men låg tillit. De bästa exemplen på detta hittar man i storstäder i länder där tilliten mellan människor är låg. Människor lever mer eller mindre åtskilda från varandra i subkulturer med olika identiteter, värderingar och intressen. De geografiskt lokala gemenskaperna är svaga och den sociala kontrollen låg. Invånarna är vana vid att människor ser olika ut och har olika åsikter eller intressen. Ett visst mått av tolerans är en förutsättning för den större staden och också en anledning till att många människor söker sig till större städer – att man tillåts vara sig själv och att även udda människor här kan möta sina gelikar. Baksidan för storstaden är dock att gemenskapen mellan människor kan vara ganska ljummen – i förlängningen innebär ju tolerans inte mycket mer än att acceptans. Har landet eller staden också problem med korruption, så blir det – utan lokala gemenskaper och social kontroll – ännu svårare att lita på andra människor.

Samtidigt som Stockholm känns tolerant, öppet och valmöjligheterna är många så är stockholmare inte de lättaste att komma in på livet. Stockholm har en mångfald, men det finns även en anonymitet här. Det är som att folk kör sitt eget race och låter folk vara som de är, men i det tar de också avstånd från varandra. Jag är inte förvånad att Stockholm är en av världens mest singeltäta städer. Människorna här tar ju inte direkt kontakt med varandra utanför sitt gäng

Intervju med Marc Ryning om att vara homosexuell i Stockholm, DN den 28 juli 2014

Nu kanske inte Stockholm och Sverige är exempel på lågtillitssamhällen, men generellt så ligger stora städer mer i riktning mot det övre vänstra hörnet och landsbygd mot det nedre högra hörnet i fyrfältaren.

Det fjärde fältet är det ideala tillståndet där en hög tolerans smälter samman med hög tillit. Det tillstånd som filosofen Aviezer Ravitzky menar kännetecknas av öppenhet inför andra människor. Detta förhållande stärks av en integrerad stad med låg bostadssegregation, förtätade stadsmiljöer, att det finns många människor som är så kallade gränsövergångare, dvs. som rör sig över olika identiteter och har intressen som spänner brett över de subkulturer som finns i staden. Även mindre orter som av t.ex. historiska skäl haft många överbryggande kontakter med andra via t.ex. handel, entreprenörskap eller besöksnäring kan också kombinera höga nivåer av såväl tillit och tolerans. Landsbygdskommuner med besöksnäring har t.ex. i genomsnitt ett högre överbryggande sociala kapital än landsbygdskommuner med liten turism.

De färdigheter som människor får i ett samhälle med både tillit och tolerans verkar ge en fördel i en global och alltmer komplex värld. En förmåga att förstå olika perspektiv, hantera olikheter samt en vana att leva i ständig förändring.

”Lika barn leka bäst, men olika barn hittar på nya lekar”

Två invändningar mot ovanstående resonemang

Det finns dock en viss kritik mot begreppet tolerans. Att tolerera innebär att man har överseende med någon trots att den är på ett visst sätt. Den som tolererar tar makten över någon annan och kräver tacksamhet tillbaka för något som borde vara självklart. Så länge man måste vara tacksam för att andra låter en vara sig själv så är alla inte lika mycket värda. Tolerans innebär en passiv acceptans, inte aktiv medverkan. Enbart tolerans bygger på tanken om isolering, snarare än på tanken om gemenskap. Det goda samhället förutsätter att vi faktiskt lägger oss i!

Att jag använder begreppet tolerans är, trots den kritik som finns, fullt medvetet. Mitt syfte med figuren är att tolerans utan tillit ska symbolisera just denna ytliga tolerans. Tolerans kombinerat med tillit är dock något annat – då klarar vi av att hantera konflikter och i stället dra nytta av att vi är olika. Dessutom är det vanligt att just begreppet tolerans används inom forskningen kring socialt kapital.

En annan fråga som är svår och komplicerad när man diskuterar tillit och tolerans är frågan om det finns någon övre gräns för tillit och tolerans – ja, det finns det naturligtvis. Den som är för tillitsfull i ett samhälle där misstron är stor riskerar att vara naiv och bli lurad och för stor tolerans mot dem som är intoleranta och själva misstror andra kan slå tillbaka mot såväl den enskilda individen som samhället i stort. Speciellt tillit, men även tolerans bygger på ömsesidighet – om inte denna ömsesidighet finns så riskerar såväl tilliten och toleransen att raseras.

Så här säger statsvetaren Katarina Barrling i en krönika på Sveriges Radio:

Tillit är inte alltid befogad. Och det svåra är att det är först med facit på hand som vi vet om tilliten var befogad eller om vi i själva verket bara varit naiva…För även guldmynt har en baksida. Och tillit och naivitet är två sidor av samma mynt. Och det är inte den som hyser tilliten – eller är naiv – som styr över vilken sida av myntet det handlar om. Det är den som är föremål för tilliten – eller naiviteten – som avgör. Den som hyser tillit löper alltid risk att bli sviken av motparten. Och med ens så är man naiv. Ju mer vi litar på andra, desto större blir andras möjligheter att missbruka vår tillit. Ett land präglat av hög tillit löper förstås särskilt hög risk att bli missbrukat… Det betyder inte att det alltid är rätt att vara pessimist. Det rätta är att vara optimist när det finns sakliga skäl för det, och pessimist när omständigheterna talar i mer negativ riktning. Inte programmatiskt förorda den ena eller andra hållningen. Så även om tillit är en dygd så finns det också andra dygder värda att ta till sig som kan balansera tilliten. Måttfullhet till exempel. Att inte låta heller det goda gå till överdrift.

https://sverigesradio.se/artikel/7399320

Att vara måttfull innebär att inte gå till ytterligheter, att hitta balansen mellan krafter och goda värden som till viss del kan vara oförenliga. Det blir bäst när tillit och tolerans kan balansera varandra på en lagom nivå. Det är något som mitt nästa blogginlägg kommer att handla om.

Dans och skratt får oss att samarbeta

Artiklar, Socialt kapital, , , , , , , , , , , , ,

Jag gästbloggar på Elisabeth Jönsson blogg ”Punctum saliens”.

Inlägget handlar om vad det är som får oss att samarbeta och om integration.

http://www.punctumsaliens.se/skribenterpunctumsaliens/dans-och-skratt-far-oss-att-samarbeta-jan-torege/

Ny bok från Putnam

Artiklar, Socialt kapital, , , , , , , , ,

Den forskare som betytt mest för att popularisera området socialt kapital är den amerikanske forskaren Robert Putnam. Efter hans två böcker ”Making democracy work” och ”Bowling alone” har han hög status i forskarvärlden. Nyligen kom han ut med en ny bok som fått stor uppmärksamhet. Den handlar om hur det sociala kapitalet utvecklats i USA med utgångspunkt från barnen.

Boken heter just ”Our kids” och nedan följer tre recensioner/artiklar om boken i Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens Samhälle.

Recension i GP
Artikel i SvD
Krönika från Dagens Samhälle

Den amerikanska drömmen tycks vara nåbar för allt färre. På 1950-talet var det självklart att barnen skulle få en ekonomisk standard som översteg föräldrarnas. Idag är det inte alls lika vanligt att barnen når den standard som deras föräldrar haft.

Men vad beror det på att så många amerikaner under så lång tid fått det allt sämre, och konsekvent misslyckas med att klättra på den socioekonomiska stegen?

I Putnams 50-tal var skillnaderna mellan fattiga och rika barn i skolan liten – så pass, skriver han, att många inte visste, eller inte brydde sig, om en klasskompis hade rika eller fattiga föräldrar. Idag lever alltfler familjer i bostadsområden som är ekonomiskt separerade och skolorna har blivit alltmer segregerade. Utvecklingen har inte gått lika långt i Sverige som i USA, men även vi brottas med en ökad inkomstojämlikhet, segregerat boende och större skillnader i skolresultat mellan elever som går i olika skolor. Det är som Mats Edman skriver i sin krönika en risk i att den utveckling man nu ser i USA kan läsas som såväl facit som prognos även för Sverige.

Även om jag inte läst boken själv än, så vill jag ändå rekommendera den till såväl politiker som journalister och andra makthavare. Det är en bok om en möjlig framtid även i Sverige, en framtid som få vill ha.

Jag hör av mig när jag känner mig redo

Artiklar, Socialt kapital, , , , , , ,

Artikel i Dagens Nyheter om det minskade antalet föreningsmedlemmar. Det är en lång artikel med flera spår kring vad det minskade intresset för föreningsliv beror på. En del menar att det är förödande för det sociala kapitalet att föreningslivet minskar, medan andra hävdar att vi hittar nya vägar för att engagera oss.

De vanliga förklaringsfaktorerna tas upp i artikeln, som t.ex. den ökande stressen i samhället, svårigheterna att få livspusslet att gå ihop och det ökade utbudet av nöjen och fritidsaktiviteter. Men man resonerar även om den något minskade tilliten bland unga kan ha betydelse och om föreningslivets professionalisering och den ökade administrativa bördan gör att eldsjälar till slut tröttnar.

Länk till artikel DN

För drygt 10 år sedan var jag med och genomförde en undersökning på SKL om medborgarinflytandet i 27 kommuner. Vi använde nedanstående citat som rubrik på rapporten:

”Jag hör av mig när jag känner mig redo”

Det vi fann i undersökningen var att det fanns ett mycket starkt latent engagemang, men just nu hann man inte. I respondenternas kommentarer i enkäten känner jag igen resonemanget från artikeln: Stress, problem att få livspusslet att gå ihop och ett ökat utbud av andra aktiviteter som gör att man inte hinner engagera sig i föreningar eller hjälporganisationer. Detta innebär dock inte att man är oengagerad, men man är inte beredd att ge av sin tid på samma sätt som tidigare. Det krävs då något extra.

Jag har följt kriget i Syrien och den flyktingkris som uppstått. De fruktansvärda bilder som spreds via sociala medier och på nyheterna i veckan som gått har onekligen satt igång något hos många människor. För mig är det självklart att vi måste öppna våra gränser för människor som flyr. Men däremot är jag inte säker på om denna invandring kommer att gynna Sverige. Om integrationen inte fungerar, om landet fylls av enklaver med utanförskap och fattigdom samtidigt som en alltmer röststark främlingsfientlig grupp påverkar den politiska agendan då riskerar det sociala kapitalet att raseras.

Om invandring är bra för ett land beror på oss själva. Sett över en längre period har invandringen varit till godo för Sverige – demografiskt, ekonomiskt och kulturellt. Men detta är inte självklart i framtiden. Integrationen av flyktingar som kommer från länder som kulturellt skiljer sig från Sverige är svårare än den arbetskraftsinvandring som Sverige tidigare haft. Det kräver att vi gör något mer än trycker på like-knappen och delar artiklar i sociala medier som förlöjligar Sverigedemokrater. Därför är det oerhört glädjande att människor nu verkar vilja engagera sig på allvar och alltmer inta en aktiv roll för att på olika sätt stödja och hjälpa de människor som kommer till Sverige.  Folk hör av sig till hjälporganisationer, man tar privata initiativ, det bildas facebookgrupper som organiserar stöd, de kreativa idéerna hur vi kan stödja flyktingar och främja integrationen flödar i sociala medier (idén om att villaägare bygger Attefallshus för flyktingar tycker jag är fantastisk). Dessutom skänker människor pengar på ett sätt som inte setts sedan Tsunamins dagar.

Det får mig att tänka på citatet från rapporten – ”Jag hör av mig när jag känner mig redo”. Det där latenta engagemanget som träder i kraft när det verkligen behövs.

Vi är många som är redo nu!

 

 

 

 

 

 

Mångfald och socialt kapital

Artiklar, Socialt kapital, Uncategorized, , , , , , , , , ,

Sverigedemokraterna använder ibland det sociala kapitalet som argument för sin kritik mot invandring, eftersom tilliten ofta försämras i  områden med etnisk mångfald. Den här artikeln tycker jag reder ut begreppen på ett bra sätt, bl.a. så kommenterar den mest kända forskaren inom området, Robert Putnam, för- och nackdelar med invandring och etnisk mångfald.

”Huvudpoängen i våra forskningsresultat är att mångfald ger betydande fördelar. Vi säger visserligen att invandring och etnisk mångfald skapar svårigheter på kort sikt. Det är svårt att leva med etnisk mångfald. Och jag tror att vi progressiva som gillar invandring gör samhället en otjänst om vi försöker påstå att den är problemfri. Men vår forskning visar att en framgångsrik invandringsnation kan hantera motsättningarna och dra fördelar av dem.”

Länk till artikel

Putnam nämner vidare fyra områden – vid sidan av kulturliv och matvanor – där invandring och mångfald ger positiva bidrag:

  • Högre kreativitet –  första generationens invandrare har fått 3-4 gånger fler Nobelpris och Oscars än USA-födda.
  • Snabbare ekonomisk tillväxt och högre BNP.
  • En föryngring av arbetskraften i länder med åldrande befolkning (anm: något som är en stark bidragande orsak till att tillväxten ökar).
  • En resursöverföring till de fattiga hemländerna som är större än dagens u-hjälp, skuldnedskrivningar och frihandelsavtal.

Samtidigt poängterar han att invandring och etnisk mångfald kan skapa svårigheter på kort sikt. Jag har själv svårt för den retorik som speciellt vänstern i Sverige för, där man ofta är föraktfull och nästan demoniserar människor som är oroliga över en stor invandring och snabba förändringar i samhället. Det är faktiskt inget konstigt att önska sig ett homogent samhälle där man lätt kan identifiera sig med andra människor. Det är samma instinkt som när hipsters bosätter sig på Södermalm eller HBTQ-personer i Bagarmossen – man vill umgås med människor som har ungefär samma värderingar och intressen som man själv har. Men vi som tror på ett öppet, tolerant och pluralistiskt samhälle måste bli bättre på att peka på de fördelar som nämns i denna artikel – och även kunna prata om och hitta lösningar till de negativa effekter som faktiskt kan uppstå på kort sikt.

Så vaknade intresset

Socialt kapital, Uncategorized, , , ,

Första gången jag hörde talas om socialt kapital var i samband med Framtidsprojektet – en storsatsning från Sveriges Kommuner och Landsting i början av 2000-talet där förbundet bjöd in 100 politiker och tjänstemän för att vid sex tillfällen à två dagar diskutera utmaningar för kommunerna i framtiden. Egentligen hörde jag inte talas om socialt kapital förrän efter framtidsstudien var klar, men under arbetet växte ett annat begrepp fram. Medskaparanda – skulle Sverige år 2015 vara präglat av medskaparanda eller av medföljaranda? Orden kom till när vi försökte hitta ett samlande begrepp för faktorer som vi tyckte var viktiga för att skapa ett gott samhälle som t.ex. delaktighet, samhällsansvar, eget ansvar, samverkan, dialog och tillit.

Orden medskapare och medskaparanda fick ett stort genomslag bland politiker och tjänstemän under denna tid. Många gillade begreppet och använde det flitigt, men det ansågs också som flummigt – något som var lätt att säga, men desto svårare att jobba för och förverkliga i politiken.

Men vi hade kanske kommit på något som man inom forskningen redan satt namn på?  Det var först när vi var färdiga med Framtidsprojektet som jag uppmärksammade Robert Putnams bok ”Den ensamme bowlaren”. Denna kioskvältare inom området socialt kapital hade kommit ut i Sverige år 2000 och vårt arbete avslutades först år 2002. Redan efter några kapitel slog det mig att det vi lite famlande hade försökt beskriva med begreppet medskaparanda egentligen var det sociala kapitalet. Medskaparandan beskrev ett samhälle där människor hade en generell tillit till varandra – det som man inom forskningen brukar kalla ett överbryggande socialt kapital. Medan medföljarandan definierade ett samhälle med ett lågt eller inbundet socialt kapital, dvs. där man främst litar till sin närmaste omgivning, har låg tillit till främlingar och misstror makthavare som t.ex. politiker. Så här definierade vi begreppen i Framtidsprojektet slutrapport ”Hur långt är ett snöre?”:

”En medskapare ser sig själv i ett större sammanhang och tycker det är viktigt att rösta, delta i föreningsliv och engagera sig i samhällsfrågor, medan en medföljare sällan engagerar i frågor som inte rör den egna sociala sfären och närmiljön. Medskaparen förmår bryta negativa mönster genom egen drivkraft eller i samverkan med andra medan medföljaren anpassar sig till befintliga system och rådande kulturer. Såväl medskaparen som medföljaren kan måna om familj och vänner. Medföljaren tänker dock ofta i termer av ”vi och dom”, medan medskaparen inte ser något motsatsförhållande.”

På den vägen är det! Intresset för det sociala kapitalet har hållit i sig och nu tänker jag börja blogga om detta viktiga ämne!