Upplysningstiden förändrade synen på människan

Ett dokument som anses vara en milstolpe för framväxten av mänskliga rättigheter är Magna Charta – det stora dokumentet. År 1215 tvingades Kung John av England att signera Magna Charta, där grunderna står för vad som senare kom att definieras som mänskliga rättigheter. Bland dem var kyrkans rättighet att vara fri från inblandning av regeringen, alla fria medborgares rättighet att äga och ärva egendom och att skyddas från orimliga skatter. Det fastställde rätten för änkor som ägde egendom att välja att inte gifta om sig, och fastställde principer för vederbörliga processer och likhet inför lagen. Där fanns även avdelningar som förbjöd mutor och tjänstefel av ämbetsmän. Magna Charta anses allmänt som ett av de viktigaste juridiska dokumenten i utvecklingen av den moderna demokratin1. Till en början så gällde dock inte likhet inför lagen för alla. Det var fria män som behandlades lika, men bara det var ett stort steg från den ordning som tidigare gällde. En viktig orsak till att industrialismen tog fart i just England är sannolikt landets tidiga införande av lagbundenhet framför blodsband. Och England kanske var det första land i världen där lagen skyddade ägandet av mark, fastigheter eller företag från att stjälas, konfiskeras eller skattas bort av lynniga makthavare.

Från träskmark till ett högtillitssamhälle

Förutom de nordiska länderna, så är det Holland som sticker ut i Europa som ett land med ett mycket högt socialt kapital. År 1568 var Holland ett litet vindpinat träskområde utan naturresurser, en liten vrå av den spanska kungens arvsländer. 80 år senare hade Holland inte bara blivit självständiga från Spanien, utan också avlöst spanjorerna och deras bundsförvanter portugiserna som herrar över världshaven, byggt upp ett nederländskt imperium och blivit Europas rikaste land. En viktig förklaring till det Ostindiska kompaniets och Hollands framgångar på 1600-talet handlade om att bygga institutionell tillit. Man lyckades få den spirande finansmarknadens förtroende. För det första var Holland och de aktiebolag som där byggdes upp pedantiska med att betala tillbaka sina lån till fullo och i tid. För det andra var det nederländska rättsväsendet självständigt och skyddade privata rättigheter, bland annat egendomsrätten. I Spanien så struntade kungen vid samma tid att betala både ränta och amorteringar till sina borgenärer och beslagtog så småningom alla pengar som lånats ut. Kriget mot Frankrike var viktigare än att hålla löften till simpla långivare. Detta innebar naturligtvis att kapitalet vid denna tidpunkt sökte sig från länderna med sämst rättssäkerhet och i stället främst sökte sig till Holland och även England där en bra avkastning på utlånat kapital i hög grad kunde garanteras2.

Det blev allt svårare att bestraffa oliktänkande

Holland och England blev två länder vars styre i förhållandevis hög grad baserades på tolerans och handel, i stället för förtryck och plundring. Såväl det finansiella kapitalet som intellektuella sökte sig dit. Även om just dessa två länder fick ett försprång gentemot andra länder i Europa under denna tid, så hade redan processen satts i gång i hela Europa. Det blev allt svårare för kyrkan, furstar eller kungar att bestraffa människor som hävdade sin rätt att tänka fritt.

Europa bestod av mängder av statsbildningar, fria städer, självständiga universitet och en mångfald kyrkor. Det gjorde det omöjligt att koordinera repressionen. Det som bestraffades på en plats uppmuntrades på en annan och den furste som förbjöd nya teorier och innovationer såg sig snart omsprungen av de furstar som tillät dem. Även böcker och brev rörde sig över gränserna.

Johan Norberg, liberal författare och debattör

Människans förnuft sattes i centrum

Detta la grunden för Upplysningstiden, som var en kulturhistorisk rörelse i Europa under sent 1600-tal och under 1700-talet. Man kan säga att övergången från klanstrukturer till kärnfamiljer och utökade individuella rättigheter la grunden för denna utveckling. Man var inte bunden vid sin klan, utan kunde bli del i andra gemenskaper som byar med flera olika familjer och grupper, eller i skrån. Man samarbetade för gemensamma intressen och för att skapa större trygghet för sin egen familj. Startskottet för upplysningstiden blev sedan naturvetenskapens framsteg, ökad läsförmåga i befolkningen och ett ökat tvivel på kristendomen och den av ”Gud givna ordningen”. I stället sattes människans förnuft i centrum, att alla kan tänka själv och inte okritisk ta till sig det som makthavare säger. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan.

Ni lämnar vi den europeiska utvecklingen ett tag och går i nästa inlägg över till Sverige. Vad är det i svensk och nordisk historia som inneburit att tilliten och det sociala kapitalet växt och blivit bland de högsta i världen?

1) www.enadeformanskligarattigheter.se/what-are-human-rights/brief-history/magna-carta.html

2) Yuval Noah Harari, ”Sapiens”, 2014

Kristendomen och pesten la grunden för individuella rättigheter

När vi gick över från att leva i jägar- och samlarsamhällen till jordbrukssamhällen så blev människan tvungen att hitta nya sätt att organisera sig på. Hierarkier skapades där en del hade mer makt och tillgångar än det stora flertalet och i stället för i små grupper om 20–30 personer så utökades familjekonstellationerna till att sedermera bli stora klaner som dominerade såväl visa yrken som byar eller städer. Det är i klanstrukturer som människan har levt och fortfarande lever i stora delar av världen. Jag kommer att återkomma till vad det innebär att leva i klansamhällen, men det här inlägget kommer att handla om hur ett mindre antal länder i Västeuropa successivt övergav detta sätt att organisera samhället på. En utveckling som med tiden har givit oss demokrati i stället för diktatur, en lagbunden rättsskipning i stället för blodshämnd och meritokrati i stället för nepotism.

I stora delar av Europa och i det man kallar västvärlden är människor mer benägna att lita på främlingar och är mer inställda på samarbete med människor man inte känner (dvs. de har ett högre socialt kapital). Något som i hög grad har varit en framgångsfaktor för dessa länder. Vad beror det på? Joseph Heinrich, som är evolutionsforskare vid Harvard, menar i boken ”The Weirdest People in the World”, att startskottet för denna utveckling var att kristendomen införde ett antal regler som successivt bröt sönder de europeiska klansamhällena. Även Dan Korn, svensk folklivsskildrare och samhällsdebattör, beskriver denna utveckling i sin bok ”Kalla Anka på kräftskiva”.

Enligt Heinrick inleddes denna process i början av 400-talet när kristendomen förbjöd månggifte, liksom traditionen att en änka måste gifta om sig med sin döde makes bror, så att hon stannade inom klanen. Månggifte var tidigare det normala, där män med status och makt togs sig flera fruar, medan andra blev utan. Inom kristendomen blev i stället kärnfamiljen ett ideal. Dan Korn framhäver också celibatet för präster och arvsrätt för kvinnor. Detta innebar att en rad gårdar kom att tillhöra barnlösa änkor. Och om inga arvingar fanns så ärvde kyrkan gården. Det fanns även de som testamenterade gårdar till kyrkan för att försäkra sig om en plats i himmelen. Här fanns alltså en organisation med ett allt större jordinnehav, där de verksamma tjänstemännen inte kunde göra det som människor gjort i alla tider; favorisera de egna barnen. Kyrkan blev en jordägare av storformat och alla dessa gårdar arrenderades ut. Arrendatorn behövde inte vara släkt eller grannar, utan kunde komma från någon annan bygd. Därmed bröts klanstrukturerna i byarna över hela det område i de delar av Europa som kontrollerades av kyrkan.

En annan förklaring till att klanernas makt successivt bröts är faktiskt pesten1. Demograferna De Moor och Luiten van Zanden har i sin forskning visat att pesten minskade befolkningen dramatiskt. Det innebar i sin tur att värdet på jord och andra fasta tillgångar minskade och att värdet på arbetskraft ökade. Framför allt drabbades delar av Västeuropa hårt av pesten, medan delar av Östeuropa i stort sett undkom denna farsot. Gårdar stod tomma och mindre bördiga jordar odlades inte längre. Bristen på arbetskraft innebar att det var lätt att få bra betalt för jobb utanför hemmet. Genom ökade reallöner och lägre tillgångspriser var det lättare för unga att lämna hemmet, söka ett arbete och spara pengar eller andra tillgångar som senare kunde investeras i en egen gård eller jord. Efter pestens härjningar bestod hushållen i stora delar av Västeuropa för det mesta bara av två vuxna, deras barn och kanske någon äldre förälder till de vuxna samt eventuellt någon piga eller dräng. Dessa relativt små familjer, i jämförelse med storfamiljerna och klanerna i Östeuropa och Mellanöstern, innebar en ökad ekonomisk sårbarhet vid sjukdom eller dödsfall inom familjen. I storfamiljen så var det klanens skyldighet att hjälpa dem som drabbats av sjukdom eller dödsfall i familjen. Men i de mindre familjeenheterna började i stället familjerna att samarbeta med varandra för att skapa en större trygghet i livet och genom samarbetet mellan hushållen så underlättades även skötsel av allmänningar och byggandet av lokal infrastruktur som t.ex. vägar och broar. Familjer som inte var släkt, men som geografiskt rörde sig i samma miljöer började därför med tiden alltmer lita på varandra.

Kvinnors ställning stärktes

Införande av kristendom i Europa samt pestens härjningar stärkte också kvinnornas ställning i samhället. De fick i och med katolicismens framväxt viss arvsrätt och i efterdyningarna av pesten så började kvinnor och män gifta sig först i samband med att de kunde skapa ett eget hushåll och försörjning, t.ex. ett jordbruk eller hantverksrörelse. Paren var också i högre utsträckning i ungefär samma ålder, vilket gav mer jämbördiga förhållanden än under den tid klanerna dominerade och då kvinnorna blev bortgifta i mycket tidig ålder. En man och en kvinna som gifte sig i det medeltida Europa fick alltså som unga bestämma relativt självständigt över sitt eget hushåll.

Joseph Heinrick pekar också på betydelsen av det medeltida skråväsendet framväxt i Europa. Idag betraktas ofta skråväsendet som ett hinder mot modernitet och frihandel, men utan skrån kanske det inte blivit någon modernitet, menar Heinrick. Skrån och gillen bröt loss individer från deras familjer och förenade dem i nya sociala strukturer, baserade på yrkesidentitet. En medeltida europeisk stad kunde på ytan likna en stad i Mellanöstern eller Kina, men dess sociala organisation skilde sig rejält från resten av världen. Ungdomar gick i lära hos personer de inte var släkt med och kunde få lån eller råd från sina äldre kollegor inom skrået. Föreställningen att människor har individuella rättigheter, eller att samhället är ett ömsesidigt kontrakt mellan främlingar skulle ha låtit fullständigt absurd under större delen av mänsklighetens historia. I Europa började nu sådana idéer låta naturliga.

Så mycket annat följer av detta, som en rad dominobrickor – rationellt tänkande i stället för konformism, en vilja att pröva nyheter och förbättringar i stället för klansamhällets fientlighet mot allt som hotar dess traditioner. I förlängningen: demokrati, naturvetenskap och sekularisering. Här uppstår det som kallas västerländska värderingar. Förändrade sociala relationer ger upphov till psykologiska förändringar. En tydlig skillnad är att andra människors avsikt börjar tillmätas större betydelse, även när man råkar illa ut: ville den där främlingen verkligen skada mig, eller var det ett uppriktigt misstag? I traditionella samhällen är man mer benägen att döma oavsiktliga misstag lika hårt som avsiktliga brott. Människors status i familjehierarkin är viktigare än deras inre avsikter. En annan viktig skiljelinje är synen på äkta och hycklade känslor. Inom klanen är det sunt förnuft att underkasta sig mäktiga familjemedlemmar och att anpassa sitt beteende efter situationen; utanför klanen börjar den som byter ansikte framstå som falsk och inkonsekvent. Principer och opersonliga fakta avgör vad som är rätt, inte farfar. För att förklara Europas historia brukar man hänvisa till renässansen, reformationen och upplysningen, men när de inträffar har Europa varit inne på en avvikande kurs i över tusen år.

Håkan Lindgren, frilansande journalist (artikel om Joseph Heinrich bok, SvD 2021-04-06)

Det européer lyckades med var att med hjälp av förändrade äktenskapsmönster, demografiska konsekvenser av pesten samt genom nya gemenskaper, i skrån och byar, så sakteliga börja bygga en mellanmänsklig tillit och ett överbryggande socialt kapital som med tiden gav allt större konkurrensfördelar gentemot de länder där klanen utgjort utgångspunkt för samhällsorganisationen.

¹) Dan Korn, ”Kalle Anka på kräftskiva”, 2017 och Peter Frankopan, ”Sidenvägarna”, 2018

Samarbete – en evolutionär framgångssaga

Den viktigaste teknologiska landvinningen i människans historia är varken stenyxan, hjulet eller datorn – det är väskan! Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapade hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten och säkrandet av livsmedelstillförseln. Sett ur ett evolutionsperspektiv måste väskan ha varit en absolut omvälvande uppfinning.

Det är författaren Lasse Berg som i boken ”Gryning över Kalahari” gör en fascinerande genomgång av mänsklighetens ursprung där han bland annat för fram teorin om väskans betydelse för att vissa grupper av homininer1 klarade sig bättre, medan andra grupper eller arter dog ut. Forskare tror idag att vi härstammar från en liten folkstam på kanske 10 000 människor någonstans i Afrika för 150 000 år sedan. Vår egen art fanns redan långt tidigare, men klimatet blev oerhört torrt och kallt vid denna tidpunkt och det var inte långt ifrån att människan helt dog ut. Det var med utgångspunkt från denna lilla folkspillra som blev kvar som människans evolution tog fart på allvar. Väskan uppfanns, vi delade mat inom gruppen, hjärnan växte successivt, vi började använda och förstå symboler för att kommunicera och bilda föreställningar om vår omvärld och vi utvecklade talförmågan. Under denna utvecklingsprocess stärktes vår förmåga att känna empati. Vi kunde föreställa oss hur andra människor tänkte och kunde leva oss in i deras känslor.

Ensam är inte stark

Våra hjärnor började växa snabbare, vilket troligtvis berodde på en kombination av förändrad mer proteinrik kost med större inslag av fisk och skaldjur samt att de grupper som vi ingick i blev allt större, vilket krävde alltmer komplexa samspel och utvecklad språkförmåga. Större grupper hade lättare att överleva, speciellt om de kunde knoppa av andra grupper som de lyckades ha fortsatt goda relationer med. Det gällde att skaffa sig rätt vänner, bygga koalitioner och även att ha en förmåga att vara socialt manipulativ. De som hade bäst förståelse för enskilda gruppmedlemmars egenskaper och deras inbördes relationer blev socialt framgångsrika och fick fler chanser att sprida sina gener.

Människans framgångshistoria handlar om social organisation. Ingen annan varelse har lyckats med konststycket att i samma utsträckning som människan genomföra komplicerade samarbeten med individer långt utanför den närmaste familjen och t.o.m. forma lagarbeten där vinsten inte är omedelbar utan kommer först i en osäker framtid. Det var denna förmåga som tog människan ut på vandringar till andra kontinenter utanför Afrika…2

Inledningen ovan är hämtat från boken ”Rent spel” som jag skrev åt SKR och organisationen Arena för Tillväxt år 2006-2007. Jag ger bort den här boken grattis, så vill du ha en eller flera exemplar kontakta mig.

Vi blev beroende av varandra

Grunden för den utveckling som beskrivs ovan är att våra föregångare blev beroende av varandra. När våra hjärnor och huvuden blev större blev det allt svårare för kvinnan att föda barnet. Ett människobarn är därför inte fullt utvecklat när det föds utan behöver flera vuxna som tar hand om det. Utifrån ett evolutionärt perspektiv räckte det inte för pappan att ”sprida sin säd” utan han måste också ge mamman och barnet mat och beskydd. Att kunna kommunicera med varandra blev naturligtvis en framgångsfaktor för överlevnad. Steg för steg blev vi alltmer altruistiska och samarbetsinriktade. Talet utvecklades och i denna process bildades sedan större grupper på ca 20–30 personer som delade maten och hjälpte varandra. Det är så vi har levt i tio tusentals år fram till att jordbrukssamhällena utvecklades i Mesopotamien för 10–15000 år sedan.

Många evolutionsbiologer hävdar att förmågan att känna tillit har blivit en framgångsfaktor i våra genuppsättningar. Människor som litar på andra är bättre på att samarbeta och mer benägna att hjälpa varandra än misstänksamma personer. Samarbete utvecklade också talet och förmågan att kommunicera med varandra. Därmed fick dessa grupper en fördel, när det gäller att skapa gemenskaper och hålla ihop grupper. De grupper av människor som levde på savannen och som var bra på att samverka med varandra hade större chanser att överleva än de som var aggressiva och krigiska. Den kommunicerande och samverkande människan skapade kulturer där kunskap och information kunde överföras mellan generationer. Vi kunde lära av varandra och förändra oss. De tillitsfulla har därför kunnat föra sin kultur och sina gener vidare. Att vara aggressiv och krigisk kapabel kan naturligtvis ha varit en fördel evolutionärt om det uppstod brist på mat eller när fiendskap mellan grupper uppstod, men att kunna samverka inom gruppen har även varit en framgångsfaktor i krig.

Människan är dock dubbel till sin natur

De överlevnadsvillkor som en gång gällde för oss som art, har fortfarande stor betydelse för hur vi agerar idag. Samhället har förändrat sig snabbt, men våra hjärnor är anpassade för savannen. Så för att förstå oss människor måste vi förstå hur vi först byggde upp det sociala livet i små grupper av 20–30 människor. Med utgångspunkt i det vi vet om ursprungsbefolkningar som levt kvar in i modern tid, så kan utvecklingen ta olika riktningar. Ibland mer krigiskt som i Sepik-området i Nya Guinea där nästan inga samhällen vuxit sig större än 300 personer. Man har inte klarat av att leva i större grupper utan stora konflikter. Ön har endast ca 7,5 miljoner invånare, men på grund av konflikterna och att man historiskt haft svårt att bygga något överbryggande socialt kapital mellan grupperna så talas det över 800 språk på ön3.

Men som jag skrev ovan är det mycket som tyder på att de grupper som lyckats leva mer fredligt med varandra också varit mer framgångsrika evolutionärt. Journalisten och dokumentärfilmaren Lasse Berg har specifikt studerat Khiosan-folket i Södra Afrika, där människor lever monogamt, solidariskt och jämställt. I huvudsak ett lättjefullt liv fyllt med berättande, skratt, andligt färgad konst, rytmik och dans. Man har löst konflikter genom samtal samt ett visst mått av social kontroll, men ytterst sällan genom våld.

Att utvecklingen kan ta olika vägar kan exemplifieras med våra genetiskt närmaste släktingar schimpansen och bonbonen. Schimpansen lever under en strikt patriarkal hierarki, visserligen med sociala band och altruistiskt beteenden, men också med revirstrider och dödliga konflikter. Medan bonbonen är organiserade i mer platta strukturer där honorna har företräde vad gäller t.ex. mat. Sexualiteten används både för att stärka de sociala banden och för att lösa konflikter.

Människan är alltså dubbel till sin natur. Vi kan känna stor empati och tillit och ha förmåga att samarbeta med andra (även med dem vi inte känner), men vi kan också utföra de mest besinningslösa våldsdåd. Filosofer och andra har i alla tider tvistat om människans inbyggda godhet eller ondska, men evolutionsbiologer har visat att vi i grunden varken är onda eller goda – utan just ömsesidiga och av dubbel natur. Det är därför som människor i olika tider och på olika platser skapat kulturer där normer och värderingar kunnat se väldigt olika ut. Genetiskt är vi människor väldigt lika varandra, men hur vi organiserar våra samhällen och vilka normer, värderingar och kultur som följer med den organisationen kan skilja sig markant åt.

Med denna dubbla natur följer tyvärr främlingsfientlighet

Människan är som sagt i grunden empatisk och tillitsfull, vi speglar oss i andra och är måna om att socialt agera på ett sätt som gör oss accepterade och omtyckta. Men det gäller framför allt i ingruppen. Hjärnan har under evolutionens gång lärt sig att hantera den egoistiska människans nödvändiga inordning i sin grupp, men hjärnan är dåligt anpassad för att hantera motsättningen mellan grupper. Vi kan känna misstro och måla upp hemska fördomar om ”de andra”.

Det krävs väldigt lite för att vi ska känna gemenskap med en grupp och känna fientlighet mot dem som inte ingår i denna grupp. Vetenskapliga experiment har visat att även i helt slumpmässiga uppdelningar där man singlade slant om i vilket grupp man placerades i, så återkom samma mönster. Vi diskriminerar utgruppens medlemmar till fördel för ingruppen. Ingruppens medlemmar bedöms som individer, medan ”de andra” är likadana allihop. Dessutom skapar och reproducerar vi negativa budskap om utgruppen. Evolutionen har inte hunnit anpassa våra hjärnor till globaliseringens utmaningar. Fortfarande värnar den automatiskt om den egna gruppen och är i grunden främlingsfientlig.

Detta sätt att dela in oss i vi-och-dom, på in- och utgrupper, var under tusentals år fullkomligt rationellt. Även om vi kunde leva fredligt inom den egna gruppen var det inte ovanligt att bli dödad av en fientlig stam eller av okända människor. I vår ursprungliga livsmiljö i jägar- och samlargrupper löpte män 25 procents risk att under sitt liv bli dödad av någon från en annan grupp än den egna4.

De kan visserligen vara rationellt med försiktighet gentemot människor vi aldrig träffat tidigare, men att på förhand döma ut grupper eller individer som ingår i grupper som vi betraktar som främlingar är idag orimligt och leder till såväl till lidande för enskilda individer, orättvisor för de grupper som drabbas samt ett försämrat överbryggande socialt kapital – och i förlängningen en sämre ekonomi, sämre hälsa och en olyckligare befolkning. Och det gäller för alla, även för de grupper som är i majoritet och som har mer makt än andra.

Människan är i vissa avseenden programmerad för tribalism. Men inte i alla avseenden, och inte på sätt som vi är oförmögna att stå emot. Framför allt är mänskliga samhällen mer plastiska än individer och de kan utformas av frivilliga val – val som i sin tur har styrts av förnuft och god vilja och institutionernas utformning.

Jonathan Rauch, amerikansk författare och journalist

De i grunden egoistiska och aggressiva förtidsmänniskorna kunde med hjälp av väskan, delandet, en ökande empati, talet och förmågan att samverka bli gemenskapssökande samhällsvarelser. Nu står vi inför en liknande utmaning för mänskligheten. Att med hjälp av förnuft, medmänsklighet, rättvisa samhälleliga institutioner, gränsöverskridande möten samt ökad tillit minska främlingsfientlighet och fördomar. Men ansvaret för detta ligger inte bara på majoritetsgrupper – tillit och socialt kapital byggs som sagt upp genom ömsesidighet.

1Utdöda förmänniskor och oss själva, dvs. alla tvåbenta primater.

2 Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, 2005

3 Håkan Lindgren, ”Så blev européerna världens konstigaste folk”, SvD 2021-04-06

4Mikael Klintman, ”Grupptillhörighet viktigare än sanning”, www.forskning.se, 2019-12-19

Tillit – vi tar det från början!

Har ni tänkt på att tillit är en palindrom – det blir samma ord baklänges. Detta är väldigt passande eftersom tillit bygger på ömsesidighet. Du gör mot andra vad de gör mot dig! Detta är den ”gyllene regeln” och den finns i samtliga större religioner. Den har varit fundamental för människans utveckling. Tilliten inom allt större grupper har stärkt sammanhållningen och har fått oss att samarbeta, vilket i sin tur gett evolutionära fördelar framför de grupper som haft svårare att hålla sams.

Men rent konkret, varför är tillit viktigt? Man kan börja med att ställa en motfråga – vad tror du kommer att hända om det inte går att lita på några andra människor? Tillit är viktigt utifrån så många olika aspekter på livet att det är svårt att veta var man ska börja, men så här uttrycker sig fyra forskare/journalister om betydelsen av tillit.

För att ett samhälle skall fungera krävs både personlig och opersonlig tillit. Det måste dels finnas ett stort mått av förtroende mellan människor, dels ett stort mått av förtroende för myndigheter, institutioner, företag och organisationer. Några exempel: Litar vi inte på att de flesta följer trafikreglerna, att folk kör nyktra, kör på rätt sida av vägen då kommer vi verkligen att känna oss rädda när vi är ute på vägarna. Litar vi inte på våra grannar uppstår ingen grannsämja utan boendet blir till en plåga. Litar vi inte på våra kollegor på jobbet uppstår konflikter, spända relationer och i slutändan sjukskrivning och ineffektivitet. Jobbet blir då till ett rent helvete. Det är en fördel att leva i ett samhälle där man har förtroende för samhällets institutioner. I händelse av att vi blir sjuka måste vi kunna lita på sjukvården; att doktorn kan sin sak; att vi får den behandling som vi har rätt till. Självklart skall vi också kunna lita på banken så att den inte försnillar våra besparingar. Vi räknar givetvis med att tågen går på utsatt tid. Och gör de inte det blir vi upprörda och arga. Visserligen kan vi acceptera att allt inte alla gånger fungerar till hundra procent. Men det får inte bli för mycket gnissel i maskineriet. För då får det allvarliga konsekvenser. Vi ställer krav på att samhället skall fungera och att vi kan lita på varandra och på våra institutioner och myndigheter därför att förtroende underlättar tillvaron, minskar stress och ångest. Upprätthållandet av förtroendet kräver dock att vi håller ett vakande öga över vad som sker. Sund skepsis är bra och självklart bättre än blind godtrogenhet. Men vi kräver också att myndigheterna och institutionerna skall ha förtroende för oss medborgare. Visa oss respekt och hänsyn. Ta oss på allvar.

Bengt Starrin, professor Karlstad universitet

Det handlar alltså om både tilliten till våra medmänniskor och tilliten till samhällets institutioner – och att myndigheter också ger oss frihet under ansvar. Livet blir svårt att navigera om vi hela tiden måste vara vaksamma och misstänksamma mot såväl andra människor som mot politiker och myndighetspersoner.

I Sverige har vi tillgång till sjukvård och skolgång oavsett vad våra föräldrar tjänar, vi döms av ett rättsväsende där alla anses lika inför lagen, och vi törs be en främling på tåget vakta vårt bagage medan vi går och köper en kopp kaffe. Vi känner tillit till folk omkring oss…Känner du tillit, har du vissa personliga, politiska och ekonomiska fördelar. Tillitsfulla har bättre hälsa, högre inkomst, är nöjdare med livet och är mer benägna att samarbeta. Hög tillit har visat sig främja ekonomisk tillväxt. Produktiviteten stiger för att man gör rätt saker och slipper lägga tid på kontrollmekanismerna. Med tillit och pålitlighet kan mindre resurser läggas på att se till att avtal hålls. Och fler avtal kan komma till stånd. Butiksinnehavare kan låta kläder hänga på ställningar utanför affären. Litar man på människor behöver man inte använda sig av jurister, advokater, poliser, rättsapparat – avtal hålls ändå.

Andreas Bergh, docent nationalekonomi Lunds universitet

Vi mår så mycket bättre om vi kan lita på varandra, det blir enklare att samarbeta och vi kan dra nytta av varandra och nå fördelar. Och det som ekonomer kallar transaktionskostnader minskar – vi behöver inte lägga pengar och tid på att skydda våra intressen eller för att bevaka de avtal som vi har med andra människor, företag eller myndigheter. Tilliten ger stora konkurrensfördelar gentemot platser och länder där människor inte kan lita på varandra och där samhällets institutioner fungerar dåligt på grund av korruption och nepotism.

Den ömsesidiga tilliten har mejslats ut genom århundraden. Den bygger på en empati, en förståelse för gemensamma normer, på en imperativ moral (”så gör man bara inte”) som i det närmaste är intuitiv. Vårt samhälle är uppbyggt av detta slag av tillit. Av miljoner sådana handlingar varje dag. Denna vardagstillit är en så självklar väv i vår tillvaro att vi inte kan föreställa oss att den inte skulle finnas. Ändå vet vi att det finns många platser i världen där människor i avsaknad av sådan tillit ständigt misstänker varandra och inte litar på varandra, framför allt inte dem man inte känner på nära håll. Samhällen med låg tillit är också fattiga samhällen eller samhällen vars ekonomier inte lyfter ordentligt. Kostnaderna för att kontrollera, efterforska och, om nödvändigt, gå till domstol är så höga, att man helst låter bli att ha med andra att göra.

Tomas Gür, journalist och rådgivare i medie- och kommunikationsfrågor

Nationer och platser där den mellanmänskliga och ömsesidiga tilliten är låg fungerar avsevärt sämre än de länder som har ett högt socialt kapital. Och det är väldigt svårt att bryta en låg tillit eftersom det är rationellt att känna misstro mot andra om man återkommande blivit sviken, lurad och utnyttjad.

Tillit är en del i tre stora egenvärden i ett gott liv. Det är kärlek, frihet och livsglädje. En grundhållning av kärlek ingår i en hållning av tillit. Denna sociala tillit har också en komponent av frihet, en frihet från rädsla, misstro, kronisk pessimism – den innebär att jag är fri att möta den andre. Kärlek, frihet och förstås livsglädje. Man blir gladare av tillit. Tillit ger en ljus tonart i livet, en inre lätthet. Om tilliten ingår i kärleken, friheten och livsglädjen, så är det stora värden i livet som det handlar om.

Erik Blennberger, professor Ersta Sköndal Bräcke högskola.

Det är sällan man ser tilliten beskrivas i så poetiska ordalag. Tilliten är en del av kärleken, friheten och livsglädjen – länder och platser med hög tillit har helt enkelt en lyckligare befolkning.

Hur har tillit uppstått genom historien fram till idag?

Min tanke är att i ett 30-tal blogginlägg försöka utröna vad det är som kan förklara en hög nivå av tillit och vad vi idag behöver göra för att stärka tilliten. Från den evolutionära grunden, till viktiga historiska händelser som påverkat tilliten i Europa och Norden och vad i historien som gör att just de nordiska länderna och specifikt Sverige har en så pass hög nivå av tillit och socialt kapital. Jag kommer också att gå in på vad som påverkar tilliten för en specifik plats eller för en enskild individ i nutid.

Det kommer helt enkelt att bli en berättelse av det här – en berättelse om världen och Sverige och tillitens förutsättningar. Får jag ihop pusselbitarna på ett bra sätt kanske det blir en bok – vem vet? Häng med från början och prenumerera gärna på mina blogginlägg! Nästa inlägg kommer att handla om vad det är i evolutionen som gjort att människor har börjat bygga tillit till varandra.

Hur förhåller sig toleransen till tilliten?

När Robert Putnam kom ut med sin bok om ”Den ensamme bowlaren”, diskuterades i vilket utsträckning socialt kapital alltid är bra. Många menade att det finns grupperingar och nätverk i samhället som i hög grad var solidariska mot varandra, men som levde utanför samhällets lagar och regler eller som valt att leva isolerat från det övriga samhället. Som exempel nämndes kriminella organisationer som Hells Angels eller religiösa sekter som Amish.

Putnam menade då att det fanns två typer av socialt kapital; det inbundna och det överbryggande. Det inbundna är de nätverk och sociala interaktioner man har med familj, släkt, vänner, nätverk och det omgivande grannskapet, dvs. till människor som man känner eller i någon mening känner till. I snäva grupper med misstro till övriga samhället som t.ex. i klaner eller kriminella nätverk så bygger tilliten på en extrem social kontroll. Det överbryggande sociala kapitalet bygger däremot på en generell tillit till andra människor som formats av att det funnits och finns många kontaktytor mellan människor oavsett social, etnisk och religiös bakgrund och att man har goda erfarenheter av dessa möten. Professor Bo Rothstein menar också att rättssäkra och okorrumperade formella institutioner har stor betydelse för befolkningens generella tillit, utöver de mellanmänskliga normer och värderingar som finns i ett samhälle.

Det jag själv har funderat på är vad som specifikt skiljer det inbundna sociala kapitalet från det överbryggande. Hur ett samhälle kan gå från en tillit baserad på homogenitet och social kontroll till en tillit som omfattar fler människor än dem man känner igen eller identifierar sig med. Min kanske något förenklade svar på detta är tolerans! Tolerans innebär att jag kan acceptera en persons eller grupps åsikt eller värdering, trots att jag inte gillar den, eller tycker den är omoralisk. Tolerans har med både yttrandefrihet och handlingsfrihet att göra.

Putnam anger att normer är viktiga för att skapa ett överbryggande socialt kapital, utan att specifikt peka ut tolerans som den viktigaste. Men för att det överbryggande sociala kapitalet ska växa krävs nyfikenhet och öppenhet för människor man inte känner eller identifierar sig med – och det uppnår man inte utan att det finns tolerans gentemot olikheter.

Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning. Enligt mig är det graden av tillit som avgör vilken av dessa tre nivåer som ett samhälle befinner sig på, så det som Ravitzky kallar för öppenhet, det har jag i diagrammet nedan översatt till en samhälle som både har hög tillit och tolerans.

Olika grader av tillit och tolerans skapar olika former av samhällen

Den här fyrfältaren, hämtad från min bok ”Tillit och tolerans”, visar graden av socialt kapital på x-axeln, medan y-axeln visar hur hög toleransen är.

I det nedre vänstra fältet med såväl intolerans som lågt socialt kapital råder allas krig mot alla. Här finns få fungerande samhällsinstitutioner och människor kan bara lita till sig själv och sina allra närmaste. Krigshärjade länder där olika klaner och religiösa grupperingar slåss mot varandra, som t.ex. Libyen, Afghanistan eller Somalia, är de som närmast exemplifierar detta fält.

Nästa nedre fält kännetecknas av hög tillit, men låg tolerans. Som exempel kan nämnas befolkningsmässigt homogena orter med brukortssmentalitet. Ett högt inbundet socialt kapital har historiskt varit bra för att skapa stabila och trygga miljöer där man gör rätt för sig och är solidarisk mot den egna gruppen. Är toleransen låg är dock risken stor att dessa orter utvecklar en social konformism och aversion mot oliktänkande.  De som avviker från de normer och värderingar som utvecklats i dessa samhällen känner sig utanför eller blir utstötta av gruppen. I modern tid har det visat sig att om denna typ av samhällen ställs inför strukturella förändringar saknas ofta verktygen för att förändra situationen. Det främmande verkar hotfullt, förändringar upplevs som negativa och tenderar också att bli negativa eftersom såväl de yttre förutsättningarna som de egna verktygen inte räcker till för att ens anpassa sig till det nya.  När ett sådant samhälle sedan ställs inför en våg av nyanlända som kommer från lågtillitsländer där människorna har ännu sämre förutsättningar och egna verktyg för anpassning eller utveckling så uppstår det få av de överbryggande möten som skulle vara till gagn för båda grupperna. Det finns bruksorter som klarat denna omställning relativt bra, men många har också stora problem.

Det högre vänstra fältet kännetecknas av hög tolerans, men låg tillit. De bästa exemplen på detta hittar man i storstäder i länder där tilliten mellan människor är låg. Människor lever mer eller mindre åtskilda från varandra i subkulturer med olika identiteter, värderingar och intressen. De geografiskt lokala gemenskaperna är svaga och den sociala kontrollen låg. Invånarna är vana vid att människor ser olika ut och har olika åsikter eller intressen. Ett visst mått av tolerans är en förutsättning för den större staden och också en anledning till att många människor söker sig till större städer – att man tillåts vara sig själv och att även udda människor här kan möta sina gelikar. Baksidan för storstaden är dock att gemenskapen mellan människor kan vara ganska ljummen – i förlängningen innebär ju tolerans inte mycket mer än att acceptans. Har landet eller staden också problem med korruption, så blir det – utan lokala gemenskaper och social kontroll – ännu svårare att lita på andra människor.

Samtidigt som Stockholm känns tolerant, öppet och valmöjligheterna är många så är stockholmare inte de lättaste att komma in på livet. Stockholm har en mångfald, men det finns även en anonymitet här. Det är som att folk kör sitt eget race och låter folk vara som de är, men i det tar de också avstånd från varandra. Jag är inte förvånad att Stockholm är en av världens mest singeltäta städer. Människorna här tar ju inte direkt kontakt med varandra utanför sitt gäng

Intervju med Marc Ryning om att vara homosexuell i Stockholm, DN den 28 juli 2014

Nu kanske inte Stockholm och Sverige är exempel på lågtillitssamhällen, men generellt så ligger stora städer mer i riktning mot det övre vänstra hörnet och landsbygd mot det nedre högra hörnet i fyrfältaren.

Det fjärde fältet är det ideala tillståndet där en hög tolerans smälter samman med hög tillit. Det tillstånd som filosofen Aviezer Ravitzky menar kännetecknas av öppenhet inför andra människor. Detta förhållande stärks av en integrerad stad med låg bostadssegregation, förtätade stadsmiljöer, att det finns många människor som är så kallade gränsövergångare, dvs. som rör sig över olika identiteter och har intressen som spänner brett över de subkulturer som finns i staden. Även mindre orter som av t.ex. historiska skäl haft många överbryggande kontakter med andra via t.ex. handel, entreprenörskap eller besöksnäring kan också kombinera höga nivåer av såväl tillit och tolerans. Landsbygdskommuner med besöksnäring har t.ex. i genomsnitt ett högre överbryggande sociala kapital än landsbygdskommuner med liten turism.

De färdigheter som människor får i ett samhälle med både tillit och tolerans verkar ge en fördel i en global och alltmer komplex värld. En förmåga att förstå olika perspektiv, hantera olikheter samt en vana att leva i ständig förändring.

”Lika barn leka bäst, men olika barn hittar på nya lekar”

Två invändningar mot ovanstående resonemang

Det finns dock en viss kritik mot begreppet tolerans. Att tolerera innebär att man har överseende med någon trots att den är på ett visst sätt. Den som tolererar tar makten över någon annan och kräver tacksamhet tillbaka för något som borde vara självklart. Så länge man måste vara tacksam för att andra låter en vara sig själv så är alla inte lika mycket värda. Tolerans innebär en passiv acceptans, inte aktiv medverkan. Enbart tolerans bygger på tanken om isolering, snarare än på tanken om gemenskap. Det goda samhället förutsätter att vi faktiskt lägger oss i!

Att jag använder begreppet tolerans är, trots den kritik som finns, fullt medvetet. Mitt syfte med figuren är att tolerans utan tillit ska symbolisera just denna ytliga tolerans. Tolerans kombinerat med tillit är dock något annat – då klarar vi av att hantera konflikter och i stället dra nytta av att vi är olika. Dessutom är det vanligt att just begreppet tolerans används inom forskningen kring socialt kapital.

En annan fråga som är svår och komplicerad när man diskuterar tillit och tolerans är frågan om det finns någon övre gräns för tillit och tolerans – ja, det finns det naturligtvis. Den som är för tillitsfull i ett samhälle där misstron är stor riskerar att vara naiv och bli lurad och för stor tolerans mot dem som är intoleranta och själva misstror andra kan slå tillbaka mot såväl den enskilda individen som samhället i stort. Speciellt tillit, men även tolerans bygger på ömsesidighet – om inte denna ömsesidighet finns så riskerar såväl tilliten och toleransen att raseras.

Så här säger statsvetaren Katarina Barrling i en krönika på Sveriges Radio:

Tillit är inte alltid befogad. Och det svåra är att det är först med facit på hand som vi vet om tilliten var befogad eller om vi i själva verket bara varit naiva…För även guldmynt har en baksida. Och tillit och naivitet är två sidor av samma mynt. Och det är inte den som hyser tilliten – eller är naiv – som styr över vilken sida av myntet det handlar om. Det är den som är föremål för tilliten – eller naiviteten – som avgör. Den som hyser tillit löper alltid risk att bli sviken av motparten. Och med ens så är man naiv. Ju mer vi litar på andra, desto större blir andras möjligheter att missbruka vår tillit. Ett land präglat av hög tillit löper förstås särskilt hög risk att bli missbrukat… Det betyder inte att det alltid är rätt att vara pessimist. Det rätta är att vara optimist när det finns sakliga skäl för det, och pessimist när omständigheterna talar i mer negativ riktning. Inte programmatiskt förorda den ena eller andra hållningen. Så även om tillit är en dygd så finns det också andra dygder värda att ta till sig som kan balansera tilliten. Måttfullhet till exempel. Att inte låta heller det goda gå till överdrift.

https://sverigesradio.se/artikel/7399320

Att vara måttfull innebär att inte gå till ytterligheter, att hitta balansen mellan krafter och goda värden som till viss del kan vara oförenliga. Det blir bäst när tillit och tolerans kan balansera varandra på en lagom nivå. Det är något som mitt nästa blogginlägg kommer att handla om.

Coronastrategin och tillit

Vad har vi egentligen lärt oss av pandemin? Ja, en del saker av praktisk natur har vi lärt oss. Det är t.ex. bra att tvätta händerna, det går också alldeles utmärkt att jobba på distans och det är ganska ineffektivt och ohållbart att resa till andra sidan av landet bara för att hålla ett 30 minuters möte eller föredrag? Men vi har också lärt oss att allt hänger ihop, att vi människor är ömsesidigt beroende av varandra och att tillit är en väldigt viktigt resurs för att få människor i ett land att hålla ihop under svåra tider.

Några månader in en pandemin skrev jag ett blogginlägg som fick stor spridning. Den handlade om tillitens betydelse för den svenska Coronastrategin. Jag skrev att jag hoppades att den svenska vägen var rätt väg, för det skulle i så fall visa på en samhällsstyrka till följd av en hög tillit i Sverige. Ett ömsesidigt förtroende mellan medborgare och myndigheter, att det räcker med rekommendationer och att vi därför inte behöver utöva tvång. Klassisk svenskt frihet under ansvar. Min uppfattning var (och är) att det uppstår en helt annan atmosfär i samhället när man utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen. Det är i grunden något väldigt sympatiskt med detta.

Det är inte blinda påbud som gör oss till lydiga medborgare utan tron på expertmyndigheter som i sin tur litar på medborgarna. Det handlar om ett ömsesidigt förtroende. Därför anser svenska myndigheter att det räcker med rekommendationer.

Gunilla van Hall, SvD:s korrespondent i Genève

Det har dock funnits en del kritik mot den svenska strategin, speciellt om man jämfört med våra nordiska grannländer som klarat sig avsevärt bättre vad gäller antalet avlidna i Covid 19. En del kritik tycker jag varit orättvis. Sverige fick in smittan tidigare och en del kritik har inte med själva strategin att göra, utan med underlåtenhet av tidigare beslutsfattare, t.ex. att vi inte hade en bättre beredskap. Det vore fel att kalla Sveriges strategi ett misslyckande. Den så kallade överdödligheten i Sverige (dvs. antalet döda i ett land i förhållande till ett normalläge) har varit på en förhållandevis låg nivå jämfört med övriga Europa. Och detta samtidigt som människor kunnat leva ett relativt normalt liv samtidigt som ekonomin klarat sig ganska bra. Enligt en enkätundersökning av SCB så är ungefär två tredjedelar av befolkningen nöjda med den svenska strategin, endast drygt 10 procent underkänner den helt.

Jag och min sambo Karina har ett Instagram konto där vi lägger upp allt från pappaskämt, ordlekar, svart humor och tänkvärde citat. Karina står för bilder och jag för texter. Följ oss gärna på instagram.com/janokarina/

Men det har också framkommit en del kritik som jag funnit intressant. Per Bauhn skrev t.ex. en artikel i Svenska Dagbladet om att ”högt hållna värderingar har lett Sverige fel i krisen”. Han menar att det finns ett antal grundläggande väldigt typiskt svenska värderingar som pandemistrategin vilar på som kanske inte varit så bra.

Det gäller värderingar som ofta tas som självklara och därför inte ifrågasätts – värderingar som är rimliga under normala förhållanden, men som leder fel i kriser. En sådan värdering handlar om tillit. De flesta skulle nog hålla med om att ett samhälle som bygger på tillit är att föredra framför ett som bygger på misstro, övervakning och kontroll. Men man gör sig skyldig till ett felslut om man går från ett antagande om att tillit i allmänhet är att föredra till en slutsats om att tillit alltid ska vägleda vårt handlande. Tillit mellan människor fungerar lättast när de vill varandra väl, delar viktiga värderingar med varandra, eller åtminstone inte är intresserade av att utnyttja varandra. Där sådana faktorer saknas måste tilliten kompletteras med kontrollmekanismer. Vi kan då lita på att andra sköter sig helt enkelt därför att det finns ett system som straffar dem om de fuskar eller åker snålskjuts på oss. Tillit utan fungerande kontroll tenderar däremot att förr eller senare leda till att vissa människor tillgodoser sitt egenintresse på andras bekostnad. Det är just tillit utan kontroll som vägleder FHM:s rekommendationer.

En annan värdering handlar om strävan att vara antiauktoritär. Också denna strävan ter sig vid första påseende tilltalande. Men återigen handlar det om att se nyanser. Att vara emot maktmissbruk är inte att vilja försätta sig själv eller samhället i ett tillstånd där ingen alls utövar makt. Avsaknad av makt är inte frihet utan maktlöshet. Men i Sverige har det funnits en långvarig och generell skepsis mot alla former av gränssättning. Det kommer till uttryck i så skilda fall som toleransen för stök i skolan, oförmågan att komma till rätta med gängkriminalitet, oviljan att klippa föreningsbidrag till islamister, och en återkommande undfallenhet mot diktaturer. Det antiauktoritära förhållningssättet kommer fram också i pandemihanteringen.

En tredje värdering som spelar in i förståelsen av den svenska pandemi-strategin handlar om svenska myndigheters och politikers förkärlek för formalism – att kartan betyder mer än terrängen, att handlingsplanen får ersätta handlingen, och att det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. En formalism som också inbjuder till ögontjäneri och symbolisk millimeteranpassning. När arbetsgivare och näringsidkare repeterar frasen ”vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer” kan man vara ganska säker på att de inte tänker göra mer än de absolut behöver. Finns det avståndsmarkeringar på golvet och en flaska handsprit vid dörren, så har man levt upp till regelverket och därmed kan man med lugnt samvete bolla vidare ansvaret för smittspridningen till de enskilda individerna – de anställda, kunderna, publiken, och så vidare.

https://www.svd.se/hogt-hallna-varderingar-har-lett-sverige-fel-i-krisen

Den där artikeln blev en tankeställare för mig. Det kanske är så att en del värderingar som i ett normaltillstånd är något positivt och som bidrar till Sveriges framgång också kan ha en baksida. Kan tilliten och att vi utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen lett in oss i en falsk trygghet? Jag vill bestämt påstå att tillit och en anti-auktoritär hållning historiskt varit något som i hög grad bidragit till att Sverige blivit ett framgångsrikt land såväl socialt som ekonomiskt. Men vad gäller pandemin och för en del andra kriser och händelser i Sverige så kanske dessa värderingar medverkat till en viss naivitet, senfärdighet och otydlighet.

Men detta gäller främst strategin. Tilliten kanske inte varit en odelad positiv norm vad gäller framtagandet av den svenska Coronastrategin, men den har varit till godo för svenskarnas förmåga att följa strategin och för vaccinationsgraden. Tilliten har gjort att vi till stora delar sluppit stora grupper av människor som misstror forskare, politiker och myndigheter, som tror att det finns bakomliggande hemliga agendor, som har vägrat följa restriktioner och dragit ut på gator och torg för att protestera och riskerat såväl sitt eget som andras liv. Och tilliten har gjort att vaccinationstakten och vaccinationsgraden varit relativt hög i Sverige.

Men så läser jag en kritik mot strategin igen, som får mig att lite grann sväva på orden igen. Är jag en vänsternationalist?

Det som kännetecknar vänsternationalismen är uppfattningen att ens egen nation är distinkt från och väsentligen bättre än andra: Interna kritiker är suspekta, eftersom de riskerar att skada nationens intresse. I Sverige betonar denna variant av nationalism oftast nationens modernitet, rationalitet och förmåga att agera kollektivt för att uppnå politiska mål. Att ett sådant agerande kan vila på individens samvete och grupptryck, snarare än på formell reglering eller lagstiftning.

(Tyvärr har jag tappat bort källan till detta citat)

Följ Jan & Karina på Instagram

Ni som följt min blogg vet att jag ibland lägger ut lite skämt och politisk satir här under fliken humor, dvs. text som inte har ett dugg att göra med mitt intresse för tillit och socialt kapital. Men nu har jag hittat ett bättre forum för detta.

Jag och min kära sambo Karina Jakobsson, som har fotografering som stort intresse, har skapat ett alter ego i ”Jan & Karina” där vi lägger ut foton med pappaskämt, ordvitsar, visdomsord, absurd humor och politisk satir….ja, det mesta inom området humor. Nedan följer några smakprov.

Följ oss på: https://www.instagram.com/janokarina/

Jag är tillbaka

Det har nästan gått ett år sedan jag gjorde något inlägg här på bloggen. Dels har jag varit projektledare för ett framtidsprojekt på Sveriges Kommuner och Regioner som tagit väldigt mycket tid, dels så har jag haft lite problem med min webbplats. Det var helt enkelt dags för en uppdatering av vissa funktioner, göra webbplatsen säker samt leva upp till GDPR-lagstiftningen. Jag har därför tagit hjälp av en konsult som sett över min blogg. Tyvärr försvann då alla mina gamla ”likes”, så nu finns det en ny sådan funktion inlagd. Det går också att dela mina inlägg, men då måste man klicka på rubriken så att inlägget visas separat på en sida.

Är det något som ni ser inte fungerar som det ska på webbplatsen – kontakta mig gärna då!

Från och med 2021 så arbetar jag bara 50 procent på SKR. Resten av tiden tänker jag engagera mig i saker som jag tycker är intressant och roligt samt försöka träna lite mer. Och vad är mer intressant eller viktigare än det sociala kapitalet? Den är grunden för att vi människor överhuvudtaget ska kunna existera fredligt tillsammans. Vi ser hur katastrofala följderna kan bli i ett land som USA där det sociala kapitalet eroderats markant sedan början av 1960-talet. I Sverige är vi långt ifrån läget i USA, men en minskad tillit hos framförallt unga personer indikerar att allt inte står rätt till här heller. Håller denna trend i sig, så kommer det sociala kapitalet på lång sikt markant minska även i Sverige. Vi måste därför förstå vad det sociala kapitalet är, hur viktig det är som resurs och vad vi kan göra för att stärka det – och jag har under de 20 år jag intresserat mig för ämnet byggt upp såväl kunskap som idéer kring hur vi kan göra just detta.

Jag tar gärna uppdrag inom detta område, som föreläsare, skribent, utbildare eller konsult. Hör av er om ni vill veta mer?

Vi litar på varandra – därför klarar Sverige krisen bättre än många andra länder

Nedanstående text är ett utdrag ur en artikel som publicerades av Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet 2020-03-25. Jag hade börjat fila på ett blogginlägg, men fick inte till formuleringarna. Men så kom denna artikel som exakt fångade det som jag ville säga. Det svenska samhället visar just nu en oerhörd styrka genom det sätt vi hanterar krisen.

Många i världen riktar i dag uppmärksamheten mot Sverige och på det sätt vi hanterar krisen. En förundran över hur stort ansvar regeringen och våra myndigheter lägger på oss som medborgare och på den balansgång vi valt att hålla mellan att försöka begränsa antalet smittade utan att stänga ned samhället helt och hållet.

”Jag är stolt över att vår regering och våra institutioner trots allt tryck valt att försvara demokratin. Stolt över den svenska medelvägen. Mellanmjölken. Att man valt rekommendationer snarare än förbud. ”Men vi gör ju inte som de säger”, säger en väninna uppgivet. Nej, just det, alla kommer aldrig att ta ansvar i en demokrati. Men troligtvis tillräckligt många. Och det är det som är stort. Folk gör lite olika. Vi tvingas alla till våra egna moraliska ställningstaganden. Det är just det de vill slippa, de som ropar på hårdare tag. De vill slippa ta ansvar. Men framförallt handlar deras rop om att de inte litar på att andra kommer att ta sitt ansvar. Och finner det orättvist att de ska ta ansvar om inte grannen gör det. Då vill man hellre att staten bestämmer. Lika för alla. Ironiskt nog förespårkas detta i första hand av personer som annars inte vill att staten ska bestämma. Nu vill man ha en järnhand som förbjuder. Stänger. Ransonerar. Så slipper man själv tänka på solidaritet.

”Den krishantering vi upplevt den senaste tiden är det minst populistiska agerande jag sett från våra politiker på länge. Man har låtit det vara komplext. Vågat säga vad man vet och inte. Skyndat långsamt och litat på folk. Lutat sig mot en kultur av tillit som byggts upp i generationer i det svenska samhället. Det är en modig väg. För den är skör, lika skör som demokratin måste vara. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer att hålla. Att vi vågar lita på varandra.”

https://www.svd.se/ar-for-forsta-gangen-stolt-over-att-vara-svensk

(Artikeln kanske är låst för icke-prenumeranter, men det viktigaste från den är citerat ovan)

Den svenska hållningen bygger på att en majoritet av befolkningen litar på forskningen och på våra myndigheter och att vi litar på att människor generellt agerar ansvarsfullt och med försiktighet. Att vi litar på att folk försöker göra sitt bästa i en svår situation och att vi förstår att många just nu gör en hjälteinsats för att få sjukvård, ekonomi och samhällsfunktioner att fungera så bra som möjligt. Är den tilliten tillräckligt stor, så gör det inte så mycket om en del struntar i rekommendationerna, hamstrar toalettpapper eller skriver arga texter i sociala medier. Myndigheter och regering kan fortsätta jobba med rekommendationer istället för förbud.

Ingen vet idag riktigt säkert vad som är rätt väg att gå – stängda skolor och gränser samt utegångsförbud eller Sveriges väg. De som inte agerar ansvarsfullt kanske är för många? Men liksom Stina hoppas jag innerligt att vårt förhållningssätt vinner i längden. Jäklar vilken styrka Sverige då har visat!

”Håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena”

IQ, kreativitet eller visdom?

Eftersom människors handlingar och hur vi tänker i olika situationer är själva kärnan i det sociala kapitalet har jag intresserat mig allt mer för beteendevetenskapliga ämnen och om hjärnforskningen.

För något år sedan läste jag en bok om intelligens skriven av Johan Norberg. Den finns många olika typer av intelligens som t.ex. kognitiv intelligens, emotionell intelligens, musikalisk intelligens etc. Men en viktig indelning är den mellan den kognitiva intelligensen, dvs. det som vi mäter genom IQ-tester, kreativitet samt det som förenklat skulle kunna kallas visdom. IQ är ju det som är mest känt och det som är lättast att mäta. Johan Norberg skriver intressant om hur IQ verkar ha ökat över tiden genom vår allt större förmåga att tänka abstrakt, men att den nu faktiskt håller på att minska. Vi verkar bli dummare av smartphones! Vi behöver inte hålla telefonnummer, gatuadresser, recept etc. i huvudet längre eftersom allt finns att hämta via mobilen. Mobilen skapar också mindre utrymme för reflektion. Stunder när vi väntar på något som tidigare inte kunde fyllas med något annat än tankeverksamhet.

Kreativitet handlar om att tänka utanför boxen och koppla ihop saker som tidigare inte blivit ihopkopplade. En frigörelse från etablerade begrepp och sanningar. Det är inte alls säkert att människor med hög IQ är kreativa.

Den kinesiska taoismen beskriver världen som en balans mellan ordning och kaos. Om IQ står för ordning, så står kreativitet för kaos. Men det är från kaos vi utvecklas. Det är kreativiteten som står för idéer, uppfinningar, möjligheter och äventyr! Enligt taoismen är det i balansen mellan ordning och kaos som såväl människor som samhällen utvecklas på bästa sätt.

Kreativitet tycks tyvärr också ha ett visst samband med psykiska sjukdomar (kaos). En del kreativa drabbas under sin livstid och bland dem som inte drabbas har det visat sig att den närmaste släkten ofta är överrepresenterade vad gäller psykisk sjukdom. Kreativa människor borde därför genom evolutionen dött ut, men det har de inte – för folkslag och samhällen har kollektivt överlevt på grund av kreativiteten. Det kanske är så att kreativitet inte alltid varit bra för individen, men det har alltid varit bra för det kollektiv i vilken den kreativa individen ingått i. Därför har den kreativa genen alltid kunnat föras vidare generation efter generation.

Visdom är dock något annat. Jag tolkar visdom på följande sätt. Det är när man kan koppla bort sina primitiva känslor och ha förståelse för olika perspektiv. Man följer sin inre väg, istället för att vara styrd av den egna gruppens eller samhällets normer och definitioner av verkligheten. Den som är vis kan förstå även dem man inte håller med i sak och kan skilja sak från person. Visdom sägs komma med livserfarenhet.

Nalle Puh kanske inte var den smartaste björnen, men han var den visaste

Det finns ett nytt forskningsområde som kallas vuxenutveckling som handlar om att en del vuxna tar det här steget till att bli en mer mogen och reflekterande människa och att det är viktigt för ett samhälle att så många som möjligt gör det.

Nu tror jag att visdom blir det som kommer att efterfrågas mest. Forskningen kring vuxenutveckling tror jag är ett steg i den riktningen. Såväl människor med hög IQ som de med hög kreativitet är viktiga, men jag tror att den kunskap som människor är mest beroende av för att kunna hantera framtidens utmaningar är visdomen – förmågan att kunna balansera olika åsikter och att kunna se frågor från olika perspektiv. Det behövs mer än någonsin nu när sociala medier tycks skapa polarisering mellan olika grupper i samhället.

Visdom behövs för att kunna överbrygga talangerna hos dem med hög IQ och hög kreativitet och för att skapa tillit i samhället. Och eftersom det visat sig att visdom och vuxenutveckling har en del att göra med erfarenhet och ålder, så kanske det visar sig att äldre människor återigen blir efterfrågade i arbetslivet.

Eller det kanske bara är en förhoppning från en åldrande statistiker……