Kategoriarkiv: Socialt kapital

USA – hur kunde det gå så fel?

2026-01-29Film, Socialt kapital, UncategorizedAI, Civilsamhället, David Bowie, Demografi, Demokrati, Donald Trump, Förtroende, Identitetspolitik, Klasspolitik, Kyrkan, Ledarskap, Polarisering, Politik, Sekularisering, Tillit, USAadmin

En kulturhistorisk berättelse om frihet, drömmar, rädsla och vägen mot auktoritärt tänkande.

USA är ett land som ofta förklaras i superlativ: världens starkaste ekonomi, den största militära makten, den mest inflytelserika kulturen. Samtidigt är det ett land där demokratin i dag diskuteras som bräcklig. Hur hamnade man där? Jag tror inte svaret ligger i en enskild president, ett parti eller ett val – utan det har varit en lång historisk utveckling där kultur, ekonomi, religion och identitet vävts samman till något betydligt mer explosivt. Man hade önskat att den här frustrationen kunde kanaliserats på ett annat sätt, men Trump var på rätt ställe vid rätt tidpunkt och blev den samlande kraften för ett långt och djupt missnöje.

Den här texten försöker förstå hur ett samhälle byggt på frihet kunde bli ett samhälle präglat av rädsla – och varför det är just där demokratin i västvärlden nu börjar vittra sönder.

Frontier-mentaliteten: när världen upplevdes som obegränsad

USA föddes inte ur brist, utan ur överflöd – åtminstone i upplevelsen. Till skillnad från Europa, där jord och resurser varit begränsade i århundraden, formades USA av idén om det oändliga: mer mark västerut, fler möjligheter, en ny chans om det gamla livet gick åt skogen.

Det skapade en kultur där gränser inte uppfattades som nödvändiga skydd, utan som hinder. Staten blev något man helst höll på armlängds avstånd. Individens rätt att ta för sig – ekonomiskt, geografiskt, socialt – blev norm. Sparsamhet, långsiktighet och kollektiv återhållsamhet fick svagare fäste än i samhällen där man lärt sig leva med knappa resurser.

Detta är en viktig grund för att förstå varför regler, skatter och gemensamma lösningar i USA ofta upplevs som intrång snarare än som investeringar.

Invandringslandet: selektionens två sidor

USA har alltid varit ett invandringsland. Människor har emigrerat dit för att söka något: bättre levnadsförhållanden, större frihet, ett nytt liv. Men migration handlar inte bara om att söka nytt, utan också om att fly från något.

Det är rimligt att anta – helt utan att moralisera – att ett invandringsland får en viss överrepresentation av människor som lämnar problem bakom sig: ekonomiska misslyckanden, svek och sociala skandaler och t.o.m. kriminalitet. Det är en logisk konsekvens av att migration alltid är selektiv. Samtidigt är det just denna selektion som skapat USA:s innovationskraft. Migration tenderar att gynna driftiga, riskbenägna och framtidsorienterade människor. Samma egenskaper som driver entreprenörskap och kreativitet kan dock – i ett samhälle med svaga skyddsnät – också bidra till allt hårdare konkurrens, låg empati för förlorare och en acceptans för hänsynslöst beteende.

USA har därför alltid rört sig på en knivsegg mellan dynamik och brutal konkurrens mellan människor.

Slavsystemet och kyrkans moraliska splittring

Slaveriet var inte bara ett ekonomiskt system – det var ett moraliskt trauma som delade landet i två konkurrerande världsuppfattningar. Även kyrkorna splittrades. Vissa samfund, särskilt i Södern, försvarade slaveriet teologiskt. Andra – som kväkarna och abolitionistiska rörelser i norr – drev en moralisk kamp mot det.

Resultatet blev inte en moralisk uppgörelse, utan en dubbel bokföring:

ett USA där religion står för medmänsklighet, jämlikhet och socialt ansvar
och ett USA där religion legitimerar hierarki, ordning och “naturliga” skillnader mellan människor

Denna spricka löper fortfarande rakt genom såväl kristendomen i USA som amerikansk politik.

Sekularisering, demografi och känslan av att bli undanträngd

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet sekulariserades USA gradvis – men asymmetriskt. Mer liberala och toleranta grupper lämnade i högre grad kyrkan. Medan det mer konservativt religiösa kärnblocket, länge upplevt att både Gud och nationen håller på att glida dem ur händerna.

Samtidigt förändras befolkningens sammansättning. Prognoser pekade på att den icke-hispaniska vita befolkningen kommer att utgöra mindre än 50 procent av USA:s befolkning runt mitten av 2040-talet. Många latinamerikaner är och identifierar sig också som vita, men i amerikansk identitetspolitik är dessa kategorier ofta laddade och politiserade.

För grupper som länge upplevt sig som normen – kulturellt, religiöst och demografiskt – skapar detta en existentiell oro (och innerst inne vet man hur man själv behandlat minoriteter). Tyvärr är rädsla för marginalisering för den egna gruppen ofta en starkare politisk kraft än hopp om förbättring för alla.

Den amerikanska drömmen – och när hissen fastnade

Under en lång period fanns i USA en ovanligt hög social rörlighet. Talang, arbete och ambition kunde ofta räcka långt. Den erfarenheten formade mantrat: alla kan lyckas bara man jobbar tillräckligt hårt!

Men från 1970-talet och framåt har den sociala rörligheten minskat kraftigt, samtidigt som ojämlikheten ökat. Drömmen lever kvar – men allt fler märker att stegen uppåt saknas. Och att vara fattig i USA innebär ofta:

begränsad tillgång till bra utbildning
bristande och dyr sjukvård
hög ekonomisk stress när de sociala skyddsnäten är dåliga och konkurrensen mellan människor hård

När myten överlever verkligheten uppstår ilska. Och ilskna människor söker enkla förklaringar och syndabockar.

Låga skatter, starkt civilsamhälle – och vad som hände när detta samhällskontrakt bröts

USA har historiskt haft lägre skatter och svagare sociala trygghetssystem än Europa. Det fungerade relativt väl så länge detta kompenserades av ett starkt civilsamhälle: lokala gemenskaper, kyrkor, föreningar och grannskap som ofta ägnade sig åt välgörenhetsarbete.

Samhällsforskaren Robert Putnam har visat hur detta sociala kapital internationellt sett varit högt i USA under mitten av 1900-talet – i nivåer som i början av 1960-talet låg i närheten av högtillitsländerna i Norden, men som därefter fallit kraftigt. Utvecklingen har gått mot färre föreningar, förre mötesplatser, färre nära vänner, ökad stress och minskad mellanmänsklig tillit.

När fabriker i mindre attraktiva orter och städer lades ned och jobben outsourcades, flyttade också de högutbildade. Kvar blev samhällen utan skatteutjämning, utan framtidstro och ofta med lågstatusjobb i logistik eller service som ersättning för jobb inom industrin – jobb som tidigare kunde ge såväl en hyfsad inkomst som yrkesstolthet. För många män innebar det både skam och ett status- och identitetsmässigt fall.

När gemenskapen och en identitet att vara stolt över försvinner återstår ensamhet. Och ensamhet är politiskt farlig.

Den tekniska revolutionen – när gemenskap ersattes av algoritmer

Samtidigt som det amerikanska civilsamhället försvagades, genomgick offentligheten en teknisk revolution. Sociala medier lovade gemenskap, men levererade i praktiken fragmentering. I stället för gemensamma arenor där människor med olika bakgrund möts, skapades digitala miljöer där algoritmer belönar ilska, förenkling och konflikt.

Plattformarnas affärsmodell bygger inte på förståelse, utan på engagemang – och få saker engagerar lika effektivt som indignation. Resultatet har blivit åsiktsbubblor där människor i allt högre grad exponeras för information som bekräftar den egna världsbilden och där motståndare inte längre uppfattas som felande medmänniskor, utan som hotfulla karikatyrer.

Detta har förstärkt polariseringen på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Missnöje som tidigare mildrades i mötet med grannar, arbetskamrater och föreningsliv, får nu växa ostört. När social tillit redan är låg blir digital politik inte ett komplement till demokratin, utan ett substitut för gemenskap – där identitet, vrede och grupptillhörighet ersätter samtal, kompromiss och gemensam verklighetsbild.

I ett samhälle där människor både är ensammare och mer uppkopplade än någonsin blir det allt lättare att radikaliseras, men allt svårare att förstå varandra.

När systemet slutade leverera – och ilskan blev permanent

USA:s politiska system är konstruerat för att begränsa maktmissbruk. Men samma spärrar som en gång skyddade friheten har i dag blivit ett hinder för förändring. Vetomöjligheter, tvåkammarsystem, juridifiering, stark federalism och procedurregler gör att även bred folklig enighet ofta fastnar i låsningar. För många medborgare skapar detta en upplevelse av ett samhälle där:

problem erkänns men inte löses
val hålls men vardagen förblir oförändrad
ansvar alltid kan skjutas vidare

När demokratin upplevs som oförmögen att leverera förbättringar försvinner inte missnöjet – det stelnar. Ilskan blir kronisk snarare än situationsbunden. I ett sådant klimat omtolkas kompromiss till svaghet, och institutioner ses inte längre som neutrala spelregler utan som verktyg för “de andra”.

Detta skapar en farlig förskjutning: från lojalitet mot systemet till lojalitet mot den egna gruppen – även när gruppen bryter mot demokratiska normer.

Rädsla som livsmiljö

USA präglas i dag av rädsla: rädsla för kriminalitet, skolskjutningar, droger, pedofiler, invandring, sjukdom, ekonomisk ruin. När trygghetssystemen är svaga blir varje risk personlig. När civilsamhället är svagt blir varje hot existentiellt.

När människor saknar stabila sociala sammanhang blir politik ett substitut för gemenskap. I frånvaron av starka lokala band – familj, föreningar, grannskap – blir den politiska identiteten ett sätt att återvinna mening, tillhörighet och värdighet. Polariseringen är därför inte bara ideologisk, utan existentiell: ett hot mot den egna gruppen upplevs som ett hot mot den egna identiteten.

Detta förstärks av att många amerikaner har liten kunskap om världen utanför den egna erfarenheten, vilket också gör dem farliga för de vet inte hur en riktig demokrati, en utvecklad välfärdsstat eller riktig frihet fungerar. David Bowie uttryckte detta på ett väldigt bra sätt i den här intervjun från 1990-talet.

Rädsla kräver enkla berättelser – och starka beskyddare.

Ojämlikhet, syndabockar och längtan efter ordning

Den ekonomiska polariseringen har ökat kraftigt sedan 1970-talet. De rikaste drar ifrån, medan majoriteten står still. Många upplever att deras barn kommer att få det sämre än de själva.

I ett samhälle med stark kommunistskräck – djupt präglad av kalla kriget och figurer som Joseph McCarthy – har omfördelning och välfärd länge misstänkliggjorts. Staten ses inte som en långsiktig investerare i människors hälsa och utbildning, utan som ett hot mot individuell frihet.

Under 1950-talet och början av 1960-talet så var skatterna mycket högre i USA än vad de är idag. Marginalskatten på de allra högsta inkomsterna var över 90 procent och företags-beskattningen var över 50 procent. Det fanns stora möjligheter till skatteavdrag, så få betalade så hög skatt – men det var ändå stor skillnad jämfört med idag. En förklaring till detta kan vara att USA då konkurrerande med kommunismen om vilket samhällsystem som var bäst för vanliga människor. Det blev därför viktigt, även för rika amerikaner, att kunna visa på att kapitalismen var överlägsen för att skapa välstånd även för de breda lagren av människor. Kommunismen skrämde de rika och de var då mer benägna att fördela kakan. Sedan början av 1980-talet har ojämlikheten i USA ökat markant, först genom Reagans politik, sedan genom murens fall som öppnade upp kapitalmarknaden världen över.

När ekonomisk polarisering och ökad ojämlikhet blockeras som politisk förklaringsfaktor för det egna eländet söker man i stället kulturella syndabockar.

Identitetspolitik, elitförakt och backlash

Eftersom klassbaserad vänster haft svårt att slå igenom har en annan vänster vuxit fram – starkt fokuserad på identitet, språk och symboler. För många har detta upplevts som moraliskt fördömande av den egna livsstilen snarare än materiellt hjälpsamt.

När livet blir sämre och någon säger att problemet är ditt ordval eller vem du är, då röstar du inte på ett seminarium – du röstar på någon som lovar att slå näven i bordet.

Samtidigt har kulturella och/eller ekonomiska eliter i storstäderna ofta sett ned på människor från de lite fattigare delstaterna, där religion och konservativa värderingar varit starka. Ett tydligt exempel under valet 2016 var när Hillary Clinton talade om en stor ”basket of deplorables” – med syftning på ungefär hälften av Donald Trumps anhängare – vilket många upplevde som en förolämpning riktad mot just vita, landsbygdsbor och arbetarklassväljare. Detta har bidragit till ett växande elitförakt och en känsla av politiskt svek hos delar av befolkningen i USA.

Från lojalitet till lydnad

I denna miljö har politiken blivit tribal. Särskilt inom det republikanska partiet har lojalitet blivit viktigare än institutioner. Moderata röster har tystnat. Kyrkliga och politiska extrempositioner har förstärkts.

En del republikaner har också anammat ett sadokonservativt politiskt förhållningsätt. Målet är inte i första hand är att den förda politiken ska förbättra de egna livsvillkoren, utan att den ska försämra tillvaron för dem man uppfattar som motståndare eller fiender. Politik reduceras därmed till en fråga om hämnd, hierarki och status – att återställa en upplevd ordning där “vi” står över “dem”, även om kostnaden för detta också drabbar de egna leden.

Auktoritära system börjar sällan med en kupp. De börjar med att tillräckligt många människor upplever att demokratiska regler bara är legitima när de gynnar “oss” – och att rättvisa är något som ska skipas, inte förvaltas.

Avslutning: USA:s verkliga kris

USA:s kris är inte i första hand politisk. Den är kulturell och social. Ett samhälle byggt på frihet, men med allt svagare gemenskap. En dröm som överlevt sin materiella grund. En rädsla som vuxit i takt med ensamheten. År 1990 var det 3 procent som inte hade några vänner och 33 procent som hade minst 10 vänner; år 2021 var motsvarande siffror 12 respektive 13 procent (Källa: The Survey Center on American Life).

Vi kanske börjar i fel ända. Vi fruktar det dåliga ledarskapet i USA och hoppas på en förändring till det bättre. Men USA:s framtid hänger kanske inte i första hand på ledarskapet, utan på om människor vill varandra väl – oavsett etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning, kön eller politisk hemvist. Kommer det finnas kvar tillräckligt mycket tillit mellan människor för att en liberal och institutionellt effektiv demokrati ska kunna fungera?

Två kor och en symfoniorkester

2025-12-19Artiklar, Humor, Socialt kapital, UncategorizedDemokrati, Donald Trump, Högerpopulism, Kommunism, Nyliberalism, Politisk ideologi, Politisk satir, Postmodernism, Tillit, Toleransadmin

I ett tidigare blogginlägg använde jag en metafor där jag liknade den liberala demokratin vid en symfoniorkester – där samspelet, tilliten och det gemensamma ansvaret skapar en helhet som är större än summan av delarna.

Ett starkt socialt kapital uppstår på samma sätt som musiken i en symfoni

Jag kom sedan att tänka på den välkända affischen från 1970-talet, en slags politisk satir med en metafor om två kor: ”Kommunism: Du har två kor – staten tar båda men ger dig mjölken.” Kanske kan jag, med utgångspunkt i min orkesterliknelse, försöka göra något liknande – men för de mest tongivande politiska strömningar jag sett under min livstid: kommunism, nyliberalism, postmodernistisk vänsterradikalism och högerpopulism – samt den liberala demokratin.

Kommunism

Dirigenten styr med järnhand. En liten skara av lojala musiker belönas med privilegier och ser till att makten inte utmanas. Majoriteten spelar bara så mycket som krävs för att undvika bestraffning, medan några försöker stjäla och sälja instrumenten. Man försöker spela unisont – men utan ansvar, utan passion och utan utveckling. Dirigenten är tondöv, musikerna rädda och resultatet blir i bästa fall monotoni, i sämsta fall kakafoni.

Nyliberalism

De flesta förstår och följer musikens grundregler, men det handlar här om att synas och höras, så alla överröstar varandra med solospel. Musikerna tävlar med varandra, utan att lyssna på helheten. Vissa blir stjärnor, andra som sköter grundkompet får ingen uppmärksamhet alls. Nya stycken komponeras i snabb takt – en del bra, men det mesta mediokert och anpassat för masskonsumtion. Stämningen i orkestern blir allt sämre, samspelet uteblir och musikerna tappar bort sin musikglädje i konkurrens och kommersialism.

Postmodernistisk vänsterradikalism

Man konstaterar att blåssektionen låter för mycket och har för många solon. De tystas ned. Andra instrument kvoteras in. Man turas om att vara dirigent. Det finns ingen formell hierarki, alla är med och bestämmer – men under ytan uppstår informella grupperingar som motarbetar varandra. Nya klanger, nya infallsvinklar – stundtals spännande och nyskapande, men när noter och musikteorin ifrågasätts som förtryckande patriarkala strukturer så blir det allt svårare för musikerna att skapa något gemensamt – allt som går fel skylls på blåssektionen, och trots att så många vill väl så uppstår både osämja och kakafoni.

Amerikansk högerpopulism

Dirigenten (Trump) kräver total lojalitet. De som ifrågasätter kastas ut ur orkestern – särskilt de udda och feminina instrumenten. I början övade många febrilt på sina stycken, men eftersom de kan förändras från dag till dag enligt dirigentens nycker så vet de flesta inte alls vad de ska spela. Dirigenten menar att andra länder stjäl landets musik samtidigt som de paradoxalt nog lyssnar för lite på country och bluegrass och han inför tullar på länder som producerar mycket musik som amerikanarna tycker om (Max Martin står för hälften av dessa tullar). Alla är rädda, ett illojal tanke kan kosta dem karriären. En del är duktiga, men det är bara de mediokra musikerna som står dirigenten närmast som belönas rikligt. Eftersom dirigenten bara får höra det han vill höra, så slutar musiken att utvecklas. Resultatet blir en politisk vals med falska undertoner som de lojala låtsas tycka om, men kakafonin lurar runt hörnet.

Liberala demokratin

Den byggs av mångstämmighet, den består av en mångfald av röster som tillsamman bildar en sammanhållen kör. Man spelar inte unisont, utan just symfoniskt – musiken bygger på kontraster, spänningar och dramatik. Varje instrument har sin egen karaktär. Det finns en hierarki, men den bygger enbart på skicklighet – inget annat. Musikerna följer dirigentens intentioner, man samspelar tillsammans och man litar på att människor förhåller sig till notsystemet och musikteori. När musikerna förstår grunderna och lyssnar in varandra, kan såväl solospel som improvistioner uppmuntras. Det utvecklar musiken och gör den mer kreativ och spännande.

Att känna tillit ger fördelar i livet

2025-06-24Citat, Socialt kapital, UncategorizedAnna-Lena Laurén, Cynism, Desinformation, IQ, Misstro, Polarisering, Ryssland, Tillitadmin

I Ryssland betraktas tillit ofta som ett tecken på naivitet eller dumhet, medan den som ifrågasätter, misstänker och misstror allt och alla snarare ses som skarpsynt och intelligent. Detta synsätt är djupt rotat i den ryska historien, präglad av århundraden av feodalism, tsarvälde, sovjetisk övervakning, förtryck och propaganda. Det kan ibland ha varit livsavgörande att vara vaksam och skeptisk, så just i Ryssland kanske det inte är så konstigt att misstro har blivit en överlevnadsstrategi.

Men den typen av historisk kontext är undantaget snarare än regeln. I de allra flesta samhällen är tillit inte ett tecken på svaghet, utan en styrka – och ofta en avgörande framgångsfaktor. Forskning från bland annat University of Oxford visar att det är de människor som har tillit till andra, som är öppna för samarbete och ser världen med ett grundläggande förtroende, som också presterar bäst. Det finns ett tydligt samband mellan tillit, intelligens och framgång. Människor som litar på andra tenderar inte bara att lyckas bättre i sociala sammanhang – de har också högre kognitiv förmåga och bättre resultat på akademiska tester.

Cynikernas argument är ofta att de undviker att bli lurade. Och visst, om man aldrig litar på någon så minimerar man risken för svek eller att bli utsatt för brott. Men det man missar är allt det positiva som aldrig blir möjligt. Den som är cynisk får sällan uppleva den typ av samarbete som bygger på ömsesidighet och öppenhet. De tolkar ofta andras handlingar som fientliga eller själviska, även när de inte är det – och därmed går de också miste om de stora fördelarna som kommer med samarbete: nätverk, gemenskap, idéutbyte, innovation och framgång genom gemensamt arbete.

I samhällen där institutioner är stabila, rättssystemet fungerar och makthavare i någon mån är ansvariga inför folket, är det rationellt att visa tillit. Det skapar handlingsutrymme, relationer, innovation – och mänsklig värme. Bara i sammanhang där korruptionen är systematisk och historien bär på upprepade svek från överheten, kan misstro verkligen vara den mest funktionella strategin. Men det är just i sådana samhällen som människor också går miste om de stora fördelarna som tillit kan ge.

Att känna tillit innebär förstås en viss risk – man kan bli sviken. Men den som vågar lita på andra ökar samtidigt sin chans att lyckas. Tillit öppnar dörrar. Den bygger broar mellan människor. Den möjliggör just nya relationer, samarbeten och erfarenheter som utvecklar både individen och samhället. Tillit skapar tur i livet – det är de tillitsfulla som i högre grad hittar den där starka och bestående kärleksrelationen i livet, som hittar vänner som berikar och är ett stöd genom livet och som knyter bekantskaper som leder till bättre jobb eller nya insikter. Medan de som misstror ofta tycker att de har otur – trots att de undviker alla risker. Ja, den tillitsfulle kanske blir lurad på pengar eller får sin lägenhet förstörd vid en uthyrning när man utsätter sig för en risk – men sammanslaget är det ytterst sällan som den som väljer att visa tillit totalt sett förlorar på det sett över hela livet.

Därför är det djupt oroande när vi ser ökande nivåer av misstro, otrygghet och rädsla i många länder idag. Politiska konflikter, desinformation och ökande polarisering riskerar att bryta ner den sociala tillit som är grunden för ett fungerande samhälle. Ökad kriminalitet och bedrägerier mot privatpersoner gör också att fler (med rätta) misstror människor i vissa sammanhang. När människor slutar lita på varandra förlorar vi inte bara vår sammanhållning – vi försämrar också vår gemensamma intelligens.

Så våga känna tillit – inte för att vara naiv, utan för att det i de flesta fall faktiskt är smart. Tillit är inte bara en känsla, det är en strategi. En strategi som ger resultat, både på individuell och samhällelig nivå. Sedan ska man absolut ha ett kritiskt öga gentemot omvärlden och andra människor, men det är inte riktigt samma sak som att misstro. Utan var smart och visa tillit!

Varför når så många psykopater toppen?

2025-06-17Artiklar, Socialt kapital, UncategorizedJämlikhet, Ledarskap, Narcissist, Normalfördelning, Patriarkat, Psykopat, Risk, Riskbenägen, Sannolikhetadmin

Varför drabbas världen så ofta av ledare som beter sig som psykopater eller narcissister och som är djupt korrumperade och maktgalna?

Jag är statistiker i grunden och det som jag funderat en del på är om det helt enkelt har med risktagande och sannolikhet att göra. Det skulle också var en delförklaring till varför det är vanligare med män i toppositioner, inte bara inom politiken, utan också i näringslivet och inom forskningen.

Jag är medveten om att många hellre väljer att förklara den stora andelen män i toppen med patriarkala strukturer och att män hjälper varandra till makten. Det finns en del sanning i detta, men jag tror inte man helt ska bortse från detta med riskbenägenheten. Framför allt när det handlar om ledare och andra på toppositioner som ställer till problem.

Vi vet att psykopater är extremt riskbenägna. Vi vet också att män i de flesta sammanhang är mer riskbenägna än kvinnor. Skillnaden i genomsnitt mellan män och kvinnor behöver inte vara jättestor, men den skillnad som finns får stort utslag bland de fem procent som är minst respektive mest riskbenägna. Det handlar om det som inom statistiken kallas normalfördelningskurvor och man kan jämföra med logiken med längden på människor. Det finns många kvinnor som är längre än män (på samma sätt som det finns många kvinnor som är mer riskbenägna än män), men det är väldigt få kvinnor bland de fem procent längsta och det är väldigt få kvinnor bland de fem procent som är mest riskbenägna.

Man uppskattar att ungefär 1 procent av världens befolkning är psykopater och av dessa är drygt tre fjärdedelar män. De flesta av dessa män tar så många dumma risker att de inte alls är några vinnare, de hamnar i fängelse, drabbas av olyckor, klarar aldrig av att ha några långvariga relationer med andra människor och dör ofta både ensamma och alltför tidigt. Men den här riskbenägenheten innebär också att det alltid är några som lyckas ta sig ända till toppen. Precis som det ibland blir rött på roulettbordet 6 ggr på raken, så kommer det att finnas folk som hela tiden satsar stort på rätt kort. Psykopater är dessutom ofta hänsynslösa mot andra, de ljuger och manipulerar. Samma sak här – de flesta blir avslöjade, råkar illa ut och drabbas av folks vrede, men en del med tillräckligt högt IQ och tur klarar sig och tar sig till toppen av olika hierarkier.

Många riskbenägna (som inte är psykopater) kan naturligtvis vara skickliga ledare, forskare och chefer som väl förtjänat sin position i samhället och alla som når toppen är naturligtvis inte extremt riskbenägna. En del har fullständig normal riskbenägenhet och de flesta når långt på grund av att de på olika sätt är väldigt duktiga på det de gör. Men det blir ändå en överrepresentation av de extremt riskbenägna i toppen och i odemokratiska länder där samhällets institutioner är svaga kan aggressivitet och manipulation också i högre grad löna sig än i demokratiska länder.

Som jag tidigare skrev så är det ca 1 procent av den globala befolkningen som har psykopatiska drag. Enligt AI (ChatGPT) så är siffran för företagsledare ca 3 procent och bland människor i finansvärlden är den hela 4 procent, dvs. en av 25 (inte en ovanligt storlek på en sektion inom arbetslivet). Bland politiker har jag inte sett någon siffra – men att Donald Trump och Elon Musk både har narcissistiska och psykopatiska drag är ingen vild gissning. Och i fängelser uppskattas ca 25 procent ha psykopatiska drag. Det står fullständigt klart att dessa människor inte är bra för samhället och andra människor om de når för långt upp i hierarkierna.

Men hur kan vi klara av att stoppa de farliga psykopaterna och de alltför riskbenägna, utan att stoppa den positiva sidan av riskbenägenhet. Den som utvecklar samhället, som ger oss artisteri, innovationer, företag och jobbtillfällen? Jag har inget bra svar på detta. Men jag tror vi ska tona ned de patriarkala och kulturella förklaringarna som drar alla män över en kam och som kanske snarare hämmar det positiva sidan av mäns (på gruppnivå) något högre riskbenägenhet, vilket också kan ge handlingskraft, innovationer och entreprenörskap. Och i stället försöka bli mer vaksamma på ledare och andra på toppositioner som har narcissistiska eller psykopatiska drag. De måste på ett tidigt stadium stoppas.

Jag kan tänka mig att en del kommer att reagera negativt på detta inlägg. Som menar att vi inte alls ska tona ned problemet med de patriarkala strukturerna. Jag motsäger inte att det finns patriarkala strukturer i samhället – män som speglar sig i och hjälper varandra, män som använder sin makt för att t.ex. få sex, män som undervärderar kvinnors kompetens – det är ett reellt problem som ska uppmärksammas. Men skillnaden är att psykopater förtrycker, lurar och sviker alla – män som kvinnor. Beteenden hos psykopater kan i många fall förväxlas med patriarkalt beteende, men psykopater är generellt farligare – de mest våldsamma männen är t.ex. ofta psykopater.

Både analysen och lösningarna blir inte rätt om man förklarar alla mäns negativa beteenden med patriarkala strukturer – patriarkala strukturer går att komma åt genom att upprksamma problemen och skapa en bättre kultur, men psykopater, narcissister och mytomaner har sina personliga egenskaper av biologiska skäl och de är svårare att ändra på (även om en bra kultur och en bra uppväxt i viss mån kan ha dämpande effekter även på dem).

Det är inte Europa som är svagt

2025-05-27Socialt kapital, Statistik, UncategorizedDemografi, Demokrati, Europa, Förtroende, Kina, Livskvalitet, Minskande befolkning, Norden, Politik, Ryssland, Social utveckling, Tillit, Tolerans, USAadmin

Det finns en debatt just ni kring hur starkt eller svagt Europa är. Högernarrativet, som Putin och Trump med anhang, nu lyfter fram är att Europa är försvagat av liberalism, invandring, feminism och hbtq-rättigheter. Och att det är de högerpopulitiska partierna som ska rädda västvärlden från det som de ser som ett moraliskt moras.

Men är det verkligen Europa som är försvagat? Vi har visserligen tappat en del i ekonomisk styrka jämfört med USA, det har gjorts en del politiska misstag i flera länder och vänstern har kanske drivit den postmodernistiska ideologin lite för långt, men samtidigt är det till Europa som många människor lockas till – även ryska oligarker och kinesisk medelklass. Vi har onekligen något som många attraheras av, nämligen en förhållandevis hög tillit till varandra, en relativt hög tolerans mot det som är udda, annorlunda eller inte är norm, god hälsa och förnöjdsamhet med livet. Allt är verkligen inte bra, men i förhållande till många andra länder har vi i genomsnitt en hög livskvalitet! Statistiken inom en rad viktiga områden visar detta väldigt tydligt!

Det är farligt att se oss själva som försvagade – det gynnar våra motståndare. För att citera Polens premiärminister Donald Tusk ”Varför ska 500 miljoner européer be 300 miljoner amerikaner om beskydd från 140 miljoner ryssar som inte kan besegra 40 miljoner ukrainare”.

Europa har att göra med nationer som försvagats

Min poäng med detta inlägg är att jag inte tror att det som händer i världen nu med maktfullkomliga ledare som vill skapa en ny världsordning beror på att de representerar starka stater. Jag tror tvärtom att deras väg till makten kommer som ett svar på att dessa nationer (Ryssland, Kina och USA) inte fungerar bra – det är de som har försvagats. Kanske på lite olika sätt, men ändå har samtliga tre under lång tid tappat det som verkligen betyder något: befolkningens sociala välstånd, god miljö, lycka och tillit till varandra. Och i förlängningen kommer även dessa länders ekonomier att i allt högre grad påverkas negativt.

Jag ska inte säga att Kina, Ryssland eller USA är lika. De skiljer sig väldigt mycket åt. Ryssland har aldrig haft ett fungerande civilsamhälle, korruptionen och nepotismen är skyhög och tilliten till medmänniskor är låg, samtidigt som toleransen gentemot de som är annorlunda eller avvikande är extremt låg. Det är ett samhälle som under hundratals år präglats av våld, svält, umbäranden och där den enda strategin för överlevnad varit att hålla sig väl med makten. Hela kulturen bygger på att lojalitet till makthavare kan ge fördelar och att de som vägrar får betala ett högt pris. Alla former av civilsamhällen har under alla tider och olika former av styren motarbetats.

Ryssland står nu också för en knepig demografisk situation. FN:s prognos är att Ryssland kommer att vara mellan 74 till 112 miljoner invånare år 2100, jämfört med ca 143 miljoner idag. Enligt Storbritanniens försvarsministerium har Ryssland sannolikt förlorat ca 900 000 soldater – 250 000 som dödats och 650 000 som skadats svårt. Samtidigt har många välutbildade ryssar sedan länge flyttat från Ryssland och när kriget i Ukraina startade så flydde ytterligare ca 650000 för att slippa kriget. Barnafödandet är på ca 1,4 barn per kvinna och är på väg ned. Rubeln har tappat mycket i värde så gästarbetare från fattiga länder i Centralasien är inte lika benägna att flytta dit och ta arbeten i Ryssland. Ryssland har därmed drabbats av en perfekt demografiskt storm.

Det kan bli så att samtliga av de tre största europeiska länderna kommer att ha fler invånare än Ryssland om 75 år. Ryssland kommer också att ha en åldrande, till vissa delar traumatiserad och sjuklig befolkning. Om övriga världen kan fasa ut fossila bränsen har inte Ryssland så mycket att komma med. De kan naturligtvis ställa till med en hel del oro och jävligheter de närmaste åren, men på sikt har jag svårt att tro att Ryssland kan vara ett hot mot ett rustat Europa på andra sätt än att de har kärnvapen och en total hänsynslöshet mot den egna befolkningen.

Kinas ettbarnspolitik skapar nu problem

Kina har kanske ännu värre demografiska problem, även om deras situation i övrigt ser mycket bättre ut. Det finns hos många en omedvetenhet om demografins kraft att omvandla samhällen. Deras tidigare ettbarnspolitik innebär nu en kraftigt och snabbt åldrande befolkning och nativiteten har inte ökat trots att de för längesedan övergivet denna politik. Enligt FN:s senaste uppskattningar förväntas befolkningen halveras inom 45 år om nuvarande trender fortsätter. Staten kommer heller inte kunna lägga över ansvaret för vården av de gamla på barnen. Ofta finns det bara ett barn på två föräldrar och på fyra far- och morföräldrar. Och den personen kommer att behövas i yrkeslivet eftersom bristen på kompetens och arbetskraft kommer att bli hisnande stor i Kina. Ekonomin är redan i gungning och missnöjet växer, spekulationerna kring fastigheter och boende har gjort att många kineser nu också sitter fast i en skuldfälla (vem vill köpa hus och lägenheter om befolkningen kommer att halveras) och risken finns att många unga kineser inte kommer att få bättre än sina föräldrar ekonomiskt – trots att de har hög utbildning. Jag är dock ingen expert på Kina (jag har något mer koll på Ryssland och USA), så jag inser att Kina i egenskap av sin stora befolkning och också den relativt högt utbildade befolkningen kommer fortsätta att vara en stormakt med stort globalt inflytande – trots de demografiska problemen. Men de kommer att vara ekonomiskt försvagade och ha enormt stora problem med kompetensförsörjningen.

USA har förlorat sitt sociala kapital

I framförallt Ryssland, men även Kina är försvagningen demografiskt och ekonomisk och i mindre grad social eftersom dessa länder aldrig haft några starka civilsamhällen. I USA däremot är försvagningen social och institutionell – något som till viss del kan förklaras av en kraftig ökning av ojämlikheten samt en markant ökad polarisering av politiska åsikter.
Det verkar inte vara så många som känner till detta och jag blev själv överraskad när jag såg dessa siffror. Men mellan åren 1951-1963 så hade USA en marginalskatt på de allra högsta inkomsterna på 91-92 procent och företagsbeskattningen var 52 procent (dock med stora möjligheter för avdrag). Källa: Tax Policy Center och Internal Revenue Service (IRS). En förklaring till detta kan vara att USA då konkurrerande med kommunismen om vilket samhällsystem som var bäst för vanliga människor. Det blev därför viktigt, även för rika amerikaner, att kunna visa på att kapitalismen var överlägsen för att skapa välstånd även för de breda lagren av människor. Kommunismen skrämde de rika och de var då mer benägan att fördela kakan. När muren föll, så föll de incitamentet för de rika och de med mest makt – man kunde i stort sett göra som man ville för att undvika skatt. Utvecklingen sker naturligtvis successivt, men finans- och makteliten har med tiden tagit sig allt större friheter. Tillväxten har ökat och det har naturligtvis gagnat ett stort antal människor. Många har ökat sitt välstånd och fattigdomen har minskat i världen. Men de rika har berikat sig ytterligare genom främst finanspolitiken och lån för att köpa fastigheter som i sin tur växt i värde som man sedan kunnat belåna igen samt genom att undkomma skatt i skatteparadis. Löneökningarna för toppchefer i amerikanska företag har varit enorma. År 2021 tjänade en genomsnittlig VD i ett av de 350 största amerikanska företagen 399 gånger mer än en typisk arbetare. År 1965 var denna siffra 20 gånger. Källa: Economic Policy Institue ”CEO pay has skyrocketed 1 322 procent since 1978”. Och när finanskrascher väl har skett, så har många i denna elit till stor del varit relativt skyddade eftersom länder ytterst sällan vågat låta banker gå i konkurs.

Om det gått dåligt för vanligt folk, så har näringslivet gått desto bättre. Marknadsvärdet för de sex stora bolagen i USA är nu högre än för alla Europas företag sammanslaget. Det finns stora förhoppningar kring AI och USA har ett övertag vad gäller dessa frågor. Europas nationer och EU har helt enkelt inte förmått haka på det här tåget. Så är det, men försvagningen har fram till Trumps vansinnespolitik inte varit ekonomiskt, utan snarare social och institutionell.

USA:s hela samhällskropp är nu i gungning. Det sociala kapitalet i USA har minskat mer än i någon annan liberal demokrati. På 1960-talet hade USA ett socialt kapital som var i närheten av de nordiska länderna. Idag ligger de på samma nivå som många öststatsländer och länder som Cypern och Grekland. Och detta är genomsnittssiffror – med tanke på att många i USA lever ett väldigt bra liv, så innebär det också att många lever i fattigdom och social misär. Vad gäller social välfärd och hälsa så börjar USA närma sig länder som betraktas som utvecklingsländer. Många amerikanska barn kan inte förvänta sig att ha samma levnadsstandard som sin föräldrar. USA har fått en kultur driven av rädsla och känslor samtidigt som många av de sammanhållande kitten i samhället försvunnit. Man har tappat förmågan att tänka kritiskt och deras ”riktiga” kultur har tagits över av stora företag som formar livet kring materialism och konsumtion. Högerpopulister pekar finger mot invandringen och globaliseringen – ja, den liberala vänstern har skäl att rannsaka sig kring dessa frågor. Men forskningen är tydlig att USA:s problem främst har andra orsaker.

USA har tappat både i tillit och social utveckling

Även om USA inte tappat så mycket ekonomisk makt (än), så har de förlorat mycket av det som gör stora delar av Europa starkt. Det som gör att människor mår bra och är lyckliga, nämligen tillit till sina medmänniskor och en hög social utveckling med tillgång till rent vatten, boende, sjukvård, utbildning, demokratiska rättigheter, miljö etc. År 1985 hade den genomsnittlige amerikanen tre när vänner, år 2004 var det endast två samtidigt som antalet utan vänner fördubblats. Nu har det gått 20 år till. Den amerikanska populära serien ”Vänner” där fem vänner lever nära varandra och umgås nästan dagligen, är långt ifrån den genomsnittlige amerikanens verklighet.

Nedanstående diagram visar de generella tilliten (Källa: Worlds Values Survey) och den sociala utveckling (Källa: Social Progress Index) i ett antal länder världen över. Det senare indexet visar snarare utkomst än inkomst. Ekonomiska variabler ingår här inte, utan det handlar om var man får ”mest pang för pengarna” – mest välfärd helt enkelt.

Det är de nordiska länderna i toppen plus Schweiz och Nederländerna. Dessa länder har en hög generell tillit och är de mest socialt utvecklade länderna. Sverige har tappat lite under senare år, både vad gäller tillit och social utveckling, så Danmark, Norge och Finland har dragit ifrån något. Sedan lite längre ned så hittar vi ett antal mellaneuropeiska länder som Österrike och Tyskland samt anglo-saxiska länder som Nya Zeeland (där tilliten är hög, men den sociala utvecklingen något lägre), Australien, Kanada och UK. Lite längre ned finns de öststatsländer som presterar bäst, de bästa asiatiska länderna samt de sydeuropeiska länderna. Och sämst till ligger många afrikanska länder samt länder från mellanöstern.

USA placering i det här diagrammet har kraftigt försämrats. Vad gäller tillit så var USA nästan i nivå med de nordiska länderna på 60-talet (på den tiden som skatten också var det), så det finns inget västland som så snabbt raserat tilliten. Civilsamhället var starkt, folk gick i kyrkan och engagerade sig på olika sätt i samhällslivet. Den genomsnittlige amerikanen hade många vänner. Det börjar nu också bli påtagligt att de förlorar vad gäller den sociala utvecklingen, trots att landet är världens största ekonomi och att många av världens idag mest dominerande företagen kommer därifrån. Litauen och Lettland ligger ungefär på samma nivå vad gäller social utveckling.

”Make America Great Again” borde handla om att ta USA tillbaka till den nivå de hade på 1960-talet som låg väldigt nära de nordiska länderna. Nu går USA raskt i riktning mot Ungern (se diagrammet)– kanske på fler sätt än vad gäller tillit och social utveckling.

Det är slående att så många med odemokratiska instinkter ofta är humorlösa, fanatiska och tror att öppenhet och frihet är svaghet. De fattar inte att det är precis tvärtom. Att det är just på grund av att många i Europa inte alltid går i takt och att vi skapat förhållandevis jämställda länder med en hög grad av social utveckling som gör oss starka. Det handlar om finmaskiska nät av tillit och initiativ samt en mångfald av mindre maktcentra som är grunden till den västerländska kulturen – en kultur som USA i mångt och mycket varit en del av fram tills nu. De samhällen som är toppstyrda, likriktade och auktoritära öppnar upp för inkompetens – ingen vågar till slut förmedla de dåliga nyheterna eller komma med nya insikter till den lilla klick av maktmänniskor som sitter i toppen. Men tyvärr har historien visat att korrupta makteliter har en förmåga att hålla sig kvar vid makten under ibland väldigt långa tidsperioder.

Men vad ska Europa göra nu?

Samtidigt som tilliten är en styrka, så har vi i Europa ibland agerat naivt. Mänskliga rättigheter får inte triumfa medborgerliga och demokratiska rättigheter, även om detta kan låta som ett högerpopulistiska narrativ så kan vi inte av moraliska eller principiella skäl tillåta oss gå i rakt motsatt riktning mot högerpopulister vad gäller t.ex. invandring. Vi måste förstå att det är viktigt att hålla ihop gemenskaper och värna det sociala kapitalet. Om mångkultur splittrar dessa sociala kitt och gemenskaper, så kan vi inte stoppa huvudet i sanden och kräva helt öppna gränser. Men det innebär inte att vi ska stänga gränserna helt eller anamma högerns syn på invandring – tvärtom vi ska stå upp för det humana, förstå att invandring i de flesta fall är något positivt, även om vi måste sätta gränser för hur många som kan komma och tona ned den postmodernistiska identitetspolitiken som jag menar varit kontraproduktiv och till viss del byggt på felaktiga antaganden.

Vi måste också vara mindre naiva kring när skurkstater och kriminella försöker tvätta sina pengar eller köpa upp fastigheter eller bolag helt fritt och anonymt. Den amerikanske journalisten Anne Applebaum menar att vi inte ska tillåta anonymt ägande av företag och fastigheter, att sociala medier regleras för att stoppa desinformation (eller att vi i Europa skapar egna alternativ), att vi hjälper fattiga länders nyhetsföretag att ha råd att köpa in nyheter från riktigt mediehus i stället för exempleivs ryska RT och att vi ser till att inte vara beroende av autokratiers när det kommer till varor de kan använda som handelsvapen, som energi eller kritisk teknologi.

Kan nu Europa agera kraftfullt kring detta, så borde det dels ske ett inflöde av kapital som tidigare gått till USA samtidigt som forskare och annan högt utbildad arbetskraft som inte längre är önskvärda i ett allt mer rasistiskt USA. istället söker sig till Europa. Ett Europa som till stora delar, tillsammans med Kanada, Australien samt Nya Zeeland, har något som USA förslösat, nämligen ett högt socialt kapital och en god social utveckling. Och tänk på att det som genom historien varit i stor konkurrensfördel, nämligen teknik och talang, numerna ganska lätt kan flyttas till andra länder, medan tillit är platsbundet. Och här har Europa internationellt en stor konkurrensfördel – men då måste vi också förstå hur vi värnar den här tillgången.

Spela roll

2025-05-20Artiklar, Böcker & rapporter, Citat, Socialt kapital, UncategorizedBo Rothstein, Entreprenörskap, Framtidsprojekt, Lokal utveckling, Medskaparanda, Robert Putnam, Skapa socialt kapital, Spela roll, Sveriges Kommuner och Regioner, Tillitadmin

I år är det 20 år sedan jag skrev den här boken. Det är min största ”hit” under min yrkeskarriär. 6000 tryckta böcker gick snabbt åt och uppskattningsvis det dubbla antalet har laddat ned boken. Den blev till och med studentlitteratur på ett antal kulturgeografiska akademiska kurser, så än idag kan jag stöta på yngre människor i yrkeslivet som läst boken.

Spela roll Ladda ner

Storyn bakom boken är ganska intressant och jag tror det finns en del att lära av den, speciellt om man är intresserad av tillitsbaserad styrning. För det är mycket tillit från min arbetsgivare SKR och organisationen ”Arena för Tillväxt” bakom den här boken, och en dos naiv hybris från min sida som drog i gång det hela.

Vi skapade ett nytt begrepp – medskaparanda

Jag deltog i ett framtidsprojekt på Svenska Kommunförbundet i början av 2000-talet och där tog vi fram ett begrepp som vi kallade medskaparanda. Vi menade att ett gott samhälle var förknippat med detta. Socialt kapital var ett nytt begrepp som vi inte hade hört talas om, men för att betona vikten av en plats samhällsanda så skapade vi detta begrepp. Finns det ett starkt civilsamhälle, är människor engagerade i frågor som rörde samhället, lyckas man lokalt samverka och organisera sig på ett framgångsrikt sätt? Det var sådana saker som vi la i innebörden av ordet medskaparanda.

På den tiden jobbade jag med frågor som rörde lokal utveckling, näringsliv, fritid och kultur, pendling och demografi. Efter framtidsprojektet hade jag en idé om att skriva en lättläst och rolig bok om lokal utveckling som tog avstamp i människors egna förmågor och den kultur som uppstår på en plats – jag var delvis inspirerad av det arbete vi utfört i förbundets framtidsprojekt, men jag hade också upptäckt något i den roll jag hade som statistiker. Jag såg att det fanns kommuner som närmast hade identiska förutsättningar för utveckling vad gäller infrastruktur, närhet till en större stad, utbildningsnivå, lokala media, natur etc. , men den ena kommunen utvecklades mycket bättre än den andra. Befolkningen i den ena kommunen ökade i stället för minskade, arbetslösheten var lägre och man placerade sig mycket bättre i olika rankingar, t.ex. om företagsklimatet.

Jag tyckte också det var märkligt att ekonomerna på den tiden inte riktigt förmådde förklara den här skillnaden i sina modeller. En uttryckte det så här: ”Det vi inte kan förklara, förklarar alltmer av det som vi vill förklara”. De pratade om faktor X – en residual i de ekonomiska modellerna.

Tillit, entreprenörskap, lärande och ledarskap

Nära knuten till Svenska Kommunförbundet fanns organisationen Arena för tillväxt. De jobbade mer utåtriktat mot kommunerna än jag gjorde som statistiker, men de hade sett samma sak i verkligheten som jag såg i siffrorna. Tillsammans kom vi fram till att det fanns fyra områden som vi menade var viktiga och som i symbios både påverkade och påverkades av den kultur och de människor som avgränsade en plats. Det var tillit, entreprenörskap, lärande och ledarskap. Vi menade att med dessa kvaliteter och förmågor så hade människor lättare att samverka med varandra och organisera sig för gemensamma mål samt att även kunna utvecklas snarare än behöva anpassa sig till förändringar i omvärlden.

Arena för tillväxt stöttade mig i mina tankar om att skriva en bok om lokal utveckling där vi skulle lyfta de här mer kulturella aspekterna på varför det går mer eller mindre bra för kommuner som i princip har samma förutsättningar. SKR tillät mig att lägga 50 procent av min arbetstid under ett halvår på att skriva den här boken och Arena för Tillväxt stod för övriga kostnader.

Ungefär samtidigt så läste jag också två böcker om socialt kapital. Det var Robert Putnams ”Den ensamma bowlaren” och Bo Rothsteins ”Sociala fällor och tillitens problem” och fick då den sista viktiga pusselbiten för att skriva boken.

Att ge tillit är en risk – men oftast går det bra

Men jag hade aldrig skrivit något liknande tidigare – en rapport eller bok helt utan siffror?! Jag var en statistiker med en udda idé, men det innebar att jag skulle skriva initierat om saker som jag inte visste så mycket om – t.ex. ledarskap och lärande. Jag fick läsa på rätt bra, Arena för tillväxt var ett gott stöd, min kloka kollega Måns Norberg var också med i projektet och tog ansvaret för kapitlet om ledarskap och jag hade också andra duktiga kollegor på förbundet att fråga.

När jag ser tillbaka på detta i backspegeln, så är jag lite förvånad över att Arena för Tillväxt (bekostade) och SKR (lät mig avsätta tid) för att skriva en bok om något som jag egentligen inte hade några djupare kunskaper om och med en stark idé om att mänsklig samspel och platsens kultur var viktigt för utveckling. Och dessutom bröt jag mot varenda standardiserade regel som idag finns på SKR kring hur man ska skriva rapporter. Jag klämde in udda kapitel i boken om ämnen som intresserade mig som inte hade så mycket med huvudspåret i boken att göra, jag hade med en rad citat som ibland enbart var där för att roa läsaren, jag kontaktade serietecknare Ulf Lundqvist som fixade roliga bilder utifrån mina direktiv och jag försökte skriva roligt och enkelt.

Förr i tiden fick man först och främst lära sig att veta hut. De som hade möjlighet att gå i skolan fick lära sig att läsa, skriva och räkna. Tonårsperioden var inte uppfunnen och man gick direkt från barndomen till vuxenlivet och lärde sig redan i tidig ålder ett yrke som man sedan förväntades vara trogen. Utbildning och lärande skedde i en hierarkisk ordning där kritiskt tänkande och reflektion ansågs vara brist på det man fått lära sig först – dvs. hut

Men en succé blev det. Och även om jag nog gjort om boken något om jag fått göra om den idag, så är det en bok som jag är väldigt stolt över. Jag gick på intuition och den blev så pass bra och nyskapande att den blev kurslitteratur inom akademin. Så tack Arena för Tillväxt att ni litade på en något introvert siffernisse med en stark magkänsla om att människors förmågor i samspel med samhällsandan för platsen spelar roll för lokal utveckling.

Ett starkt socialt kapital uppstår på samma sätt som musiken i en symfoni

2025-03-04Artiklar, Socialt kapitalJohn Sjögren, Musik, Skapa socialt kapital, Symfoni, Tillit, Toleransadmin

Det jag kommit fram till är att ett högt överbryggande socialt kapital uppkommer vid balans – balans mellan tillit och tolerans, balans mellan individualism och kollektivism, balans mellan samarbete och konkurrens, balans mellan det som bra för mig och vad som är bra för samhället i stort samt balans mellan de tre stora ideologierna socialism (jämlikhet), liberalism (frihet) och konservatism (gemenskap). Jag vill likna uppkomsten av socialt kapital med vad som krävs för att symfonisk musik ska uppstå.

En symfoniorkester består av olika och sinsemellan väldigt annorlunda instrument som tillsammans bildar en sammanhängande enhet. Musiken (och det överbryggande sociala kapitalet) byggs av mångstämmighet, den består av en mångfald av röster som tillsamman bildar en sammanhållen kör. Varje instrument har sin egen karaktär. Vi människor måste kunna samspela tillsammans och lita på att människor förhåller sig till notsystemet och musikteori (dvs. de grundläggande formella och informella normer som finns i ett samhälle). Men samtidigt, om vi förstår grunderna och lyssnar in orkestern, kan vi göra både solon och improvisationer samt utföra musikaliska experiment som förbättrar och utvecklar musiken (dvs. tolerera annorlunda och nya idéer samt pröva det som kan anses vara normbrytande). Men har vi inga enhetliga normer eller värderingar för hur musik ska låta (dvs. noter och en gemensam historia av vad som uppfattas vara bra melodier), så blir det en kakafoni av ljud.

Men vi ska inte heller spela unisont, utan just symfoniskt. Ett lyckat symfoniskt verk bygger inte på det unisona, entydiga, utan på kontraster, spänningar och dramatik. Precis som en liberal demokrati med ett högt överbryggande socialt kapital gör.

Idéen om liknelsen med en symfonisk orkester har jag fått från John Sjögren, journalist och kulturskribent på bland annat Svenska Dagbladet.

Vi behöver en ny berättelse

2025-03-03Artiklar, Socialt kapitalBerättelser, Demokrati, Föreläsning, Forskning, Politik, Tillit, Toleransadmin

Det var längesedan jag publicerade ett inlägg på min blogg. En del av er kanske blir överraskade att ni får en notis som visar att jag publicerat ett inlägg. Ni har inte fått någon sådan på länge, dels har jag inte lagt ut särskilt många inlägg sedan pandemin, dels så har jag haft tekniska problem med bloggen. Det har inte fungerat med notiser till prenumeranter. Men nu har jag fixat det – så välkomna tillbaka!

Det var en period jag tröttnade på att skriva, dels hade jag inte tid, dels så jobbade förändringar i sociala mediers algoritmer mot mig. Filmade klipp premieras framför långa texter.
Men nu har jag mer tid samtidigt som jag ser ett ökat intresse för det här området. Sannolikt inte av några roliga anledningar – vi ser ökade hot mot demokratin och vi känner oss oroliga och otrygga inför framtiden. Men antalet besökare på min blogg har ökat med närmast det dubbla det senaste året (utan att jag skrivit eller marknadsfört något), jag har på kort tid också fått ett antal föreläsningsuppdrag och folk har hört av sig som varit intresserade av det jag gjort och skrivit.

Vi håller ihop och samarbetar tack vare berättelserna

Vi människor är beroende av berättelser. Det är berättelserna som gör att vi skapar oss sammanhang, mening, gemenskap och grundläggande normer och värderingar som får oss att socialt samspela med varandra och organisera oss i större enheter. De här berättelserna kan dock fungera mer eller mindre bra – och det är här det sociala kapitalet kommer in. Forskningen visar nämligen att det sociala kapitalet får oss att fungera bättre tillsammans, vi mår bättre, vi blir lyckligare, vi kan slappna i offentligheten, saker och ting fungerar bättre och vi kan klara av att lösa svåra och komplexa samhällsproblem på ett bättre sätt än i de länder där det sociala kapitalet är lågt.

Men de berättelser som vi tytt oss till de senaste 30 åren och som vi trott varit de rätta och riktiga har börjat skava – de har inte lett till det som de en gång i tiden utlovade. I stället ser vi att en rad av samhällets funktioner inte fungerar som vi hoppas på och vi blir samtidigt alltmer isolerade från varandra – de sociala kitten försvagas. En del tror att vi har för lite av det de själva tror på och om bara de sjäva får bestämma allt, så kommer det att lösa sig. Men vill vi fortsätta leva i en demokrati där vi tillåter olika politiska berättelser, så måste ju alla lyssna på varandra och för att göra det måste vi ibland möta människor i det verkliga livet som inte är som man själv är. Varför tycker så många illa om den där berättelsen som jag tror på? Finns det värden i andra berättelser som kanske jag också kan acceptera, eller till och med omfamna? Och det är viktigt att mötas för att förstå att vi kanske inte är så olika, vi har alla fler identiteter än den politiska och om vi inte kan mötas i den, så kan vi kanske mötas som föräldrar, fotbollssupportrar, musiker, It-tekniker, motionscyklist, vinälskare eller någon annan identitet som vi kanske har gemensamt.

Berättelsen om socialt kapital

Utifrån det sociala kapitalet har jag med tiden byggt upp en egen berättelse som jag skulle vilja beskriva som en sorts politisk ideologi. De existerande politiska ideologierna handlar om att betona vissa mänskliga värden som särskilt viktiga och negligera andra värden, som står i konflikt med de ideologiskt viktiga värdena. Men varför ska man göra det? Det går att få lite av varje. Likt den asiatiska filosofin om yin och yang bygger min politiska ideologi på balans mellan för mänskligheten viktiga värden. Om balansen mellan det som bäst för mig som individ och vad som bra för samhället i stort. Om balansen mellan den socialistiska strävan efter jämlikhet och det liberala värnandet av frihet. Om balansen mellan samarbete och konkurrens. Om balansen mellan platt organisering och hierarkier. Om balansen mellan tillit och tolerans.

Tillit stärks av homogena miljöer där vi identifierar oss med varandra och där det skapas ett samvetande och gemenskap kring värderingar och normer, tolerans handlar om att tillåta det som vi inte tycker om, att acceptera att människor avviker från majoritetens normer och värderingar. Tolerans leder till pluralism och öppenhet. Tolerans tillsammans med nyfikenhet och mod är kreativitetetens och innovationernas moder och tolerans bidrar till att det är den bästa personen som får jobbet, inte den som bäst passar in i gruppen. Det är en känslig ordning som vilar på ett slags paradox: det fria fungerande samhället fordrar balans mellan splittring och gemenskap.

Hör av dig

Jag pratar gärna om socialt kapital och tillit med andra. Bjud in mig för samtal. Om du är en person i någon form av maktställning som vill lära dig mer om socialt kapital eller en mindre grupp av människor där det snarare handlar om samtal än föreläsning kan jag göra det närmast ideellt. Jag tror jag har något viktigt att förmedla…

Har förlusten av tillit bäddat för en konservativ regering?

2022-12-15Socialt kapital, Statistik, UncategorizedDemokrati, Kairos Future, Konservatism, Landsbygden, Polarisering, Politik, Sverigedemokraterna, Tillit, Ungdomar, USAadmin

Det var i 1800-talets Tyrolen som man började använda kanariefåglar för att varna för höga halter kolmonoxid. Fåglarna fördes ned i den mörka gruvan och sattes i en bur hängandes i gruvtaket. När halten av den luktfria och osynliga gasen kolmonoxid ökade så påverkade det kanariefågeln som svimmade av eller dog. Detta var en tydlig signal för gruvarbetarna att genast avsluta arbetet och ta sig upp ur gruvan. Då kanariefåglar är känsligare för kolmonoxid än människor så reagerar de snabbare på en ökad halt i luften, innan det börjar påverka människor.¹⁾

På samma sätt kan man idag använda förlust av tillit som en varning för när ett samhälle får svårare att hålla ihop och för när befolkningen i stället blir splittrad och polariserad. Det är mycket som talar för att en lägre tillit, speciellt hos delar av befolkningen, är en viktig förklaring till att vi nu har en konservativ regering.

De med låg tillit röstar på SD

Något som är tydligt i statistiken är att de grupper och de regioner i Sverige där tilliten är som lägst, där är också SD som störst. Och när tilliten i ett land minskar och speciellt när människor inte längre upplever sig vara trygga då ökar både konservatismen och högerpopulismen. Det finns en tydlig parallell till USA som är det land i Västvärlden där den generella tilliten i befolkningen minskat mest sedan 1960-talet, något som lagt grunden till att en högerpopulistisk narcissist kunde bli president i USA.

Den generella tilliten är fortfarande internationellt hög i Sverige, men den har minskat i vissa grupper. Och även om tilliten endast minskat marginell sett över hela befolkningen, så har SD blivit det parti där så kallade lågtillitare söker sig. Det är inte bland socialdemokrater generellt man hämtat röster, utan bland de tidigare socialdemokrater som känner låg tillit. Det är inte bland moderater generellt man lockat till sig röster, utan det är hos tidigare moderater som känner låg tillit. SD har blivit en magnet för människor som har svårt att lita på människor generellt, som i högre grad än genomsnittet tror att politiker är korrumperade och sviker det allmännas bästa, att maktutövande personer har en dold agenda och att det finns sammanslutningar i världen och i Sverige som konspirerar bakom vår rygg.

Felaktig bild eller en rimlig reaktion?

Frågan är om de har någon fog för den lägre tilliten? Till viss del tror jag att den lägre tilliten kan skyllas på sociala medier och de algoritmer som har som mål att framkalla starka känslor hos människor. En del människor som fastnat i dessa algoritmer pumpas ständigt med negativa och ibland hatiska bilder av politiker och debattörer med vänstersympatier, men många som har gått till SD är också människor som är arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade eller som bor i kommuner och på platser där utvecklingen sedan 1990-talet har blivit sämre. Det har uppstått en spricka mellan stad och land kring hur man röstar. När människor som tidigare kände att samhället höll ihop och att man kunde lita på de flesta människor man mötte i sin vardag, inte längre gör det – då minskar också den generella tilliten.

När många tycker att politiker och media är upptagna av frågor som inte berör dem samtidigt som utvecklingen i den ort man bor under mer än 30 år gått i fel riktning, med färre arbetstillfällen, minskad service och ungdomar som flyttar, är det lätt att känna sig sviken av samhället. Lägg till detta att andelen lågt utbildade invandrare där många är försörjda av det offentliga blivit en kraftigt ökande andel av vissa småstäders befolkning, en ökad kriminalitet som följer i fotspåren av att alltför många invandrade hamnar i utanförskap²⁾ samt höga el- och bensinpriser – som i mycket högre grad drabbar befolkningen på landsbygden än i Stockholms innerstad, så är det kanske inte så konstigt att många tycker att det var bättre förr och att de röstar på ett parti som säger att de ska få tillbaka detta förr.

Ungdomar röstar allt mer konservativt

En annan sak som överraskade många var att ungdomarna röstade konservativt. Men med tanke på att tilliten sjunkit markant bland ungdomar, är det kanske inte så konstigt. Bland de äldre ökar däremot tilliten, vilket beror på att den mest tillitsfulla generationen – fyrtiotalisterna – blivit en allt större del av gruppen äldre.

Ålder	År 2005	År 2010	År 2015	År 2021	Förändring 2005-2021, %-enheter
16–29 år	37	41	41	43	6
30–44 år	26	26	30	30	4
44–64 år	22	22	23	23	1
65–84 år	22	20	22	20	-2
Totalt	26	27	28	28	2

Tabell 1 Andel (%) som uppgett att de har svårt att generellt lita på andra människor 2005, 2010, 2015 och 2021

Enligt omvärldsspanarna på Kairos Future har det länge varit en trend att ungdomar blir alltmer konservativa – framtiden framstår som hotfull med klimatförändringar, krig, pandemier samt en rädsla för att inte få ett bra jobb och bostad. De vill i mindre utsträckning än tidigare generationer resa och se världen, i stället vill de få ett stabilt jobb, gifta sig och skaffa barn. När omvärlden känns komplex och otrygg, så är en naturlig reaktion att sluta sig inåt – allt fler ungdomar söker snarare tryggheten i den lilla världen än spänningen i den stora, dvs. precis tvärtemot min egen tågluffande och backpackande generation som skulle uppleva världen och gärna sköt fram vuxenlivet och bildandet av familj till långt över 30-årsstrecket. Denna trend har heller inte blivit mindre av en (i mina ögon) överbeskyddande föräldrageneration som skjutsar sina barn till alla aktiviteter – det är förståeligt, men denna rädsla förs över på barnen som blir allt mer trygghetssökande.

När människor får svårare att lita på människor generellt, så söker man sig till sammanhang och grupper där man känner sig trygg och där man vågar lita på andra. Samma tendens finns faktiskt även på den politiska vänsterkanten fast den där får andra uttryck – t.ex. genom att skapa ”trygga rum” och med alla medel stänga ute åsikter som upplevs som kränkningar. Det kan tyckas sympatiskt, men vill man bara umgås med människor som man identifierar sig med eller tycker lika som en själv så riskerar samhörigheten och solidariteten med andra människor att försvagas.

Det är dock viktigt att poängtera att gruppen ungdomar inte är homogen på något sätt. När man pratar om att ungdomar är på ett visst sätt, så är det snarare ett uttryck för att en del normer och värderingar går i en viss riktning eller att gruppen konservativa har ökat något i förhållande till dem som har mer liberala eller vänsterorienterade åsikter.

Vad kan vi göra för att människor ska få tillbaka tilliten?

Men oavsett hur man ser på konservatism eller hur man röstar, så är en lägre tillit ett samhällsproblem. Det som politiker och andra debattörer nu behöver göra, det är att ställa sig ett antal frågor.

Vad är tillit och varför är den viktig för att ett samhälle ska fungera på ett bra sätt?
Varför har många människor förlorat tilliten?
Finns det reella skäl till att en del människor minskat tilliten eller bygger den förlorade tilliten på en förvanskad bild av verkligheten?
Och vad kan vi göra för att människor ska få tillbaka tilliten?

Jag är helt övertygad om att det går att vända på kuttingen, men då behöver vi ta fram bra svar på de här fyra frågorna. Vill ni diskutera dessa frågor så deltar jag gärna med min tankar kring detta.

1) Källa: https://proregcontrol.se/gaslarm-forr-i-tiden/

2) Invandrade är överrepresenterade bland lågt utbildade och kriminella i Sverige. Men flertalet invandrade är naturligtvis varken lågt utbildade eller kriminella. Kriminologen och författaren Leif GW Persson sa en gång att 97 av 100 svenskar aldrig begår ett allvarligt brott under sin livstid, och bland utrikes födda är motsvarande siffra 95 av 100. Det innebär en överrepresentation på hela 67 procent (fem är 67 procent större än tre), MEN också att 19 av 20 utrikes födda aldrig begår något allvarligt brott utan är goda samhällsmedborgare på samma sätt som flertalet svenskar är det. Så det är här viktigt att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.

Tankar för dagen med Ing-Marie Wieselgren

2022-10-25Citat, Ljud, Socialt kapital, UncategorizedIng-Marie Wieselgren, Socialt kapital, Sveriges Kommuner och Regioner, Tankar för dagen, Tillitadmin

Igår sökte jag på ”Socialt kapital” på Google och till min överraskning fick jag fram min tidigare kollega Ing-Marie Wieselgrens ”Tankar för dagen” från 2017. Det var Ing-Marie som så tragiskt blev mördad på en gata i Visby i somras. Jag kände inte Ing-Marie personligen – hon jobbade på en annan avdelning än jag och jag har nog bara bytt några ord med henne under alla år på SKR, men andra kollegor som kände henne bättre var i sorg och jag greps också av hennes tragiska öde och att det kändes så fruktansvärt orättvist. Hon var också en extraordinär kraft som yrkesperson på SKR och djupt kunnig inom många områden.

När jag nu lyssnat på hennes tankar från programmet (klicka på länken nedan) inser jag att hon hämtat uppslaget för det hon pratar om från min bok ”Tillit och tolerans” från 2016. Hon för givetvis ett eget resonemang, men jag känner igen en del av det hon säger från boken ordagrant, och hon lyfter ett citat som finns i boken: ”Lika barn lika bäst, men olika barn hittar på olika lekar”. Det är alltid roligt att upptäcka att människor läst och inspirerats av vad jag skrivit i böcker eller i min blogg, men denna gång blev jag också ledsen – sorg över en person som jag egentligen inte känner välde över mig. Jag hade önskat att jag fått prata med henne om de tankar som boken fört med sig till henne, men det blev inte så….

https://sverigesradio.se/avsnitt/945615

”Rusta upp det sociala kapitalet – Varje situation utgör för varje människa en ny chans att göra världen liten bättre, eller lite sämre”
Ing-Marie Wieselgren

Socialt kapital och företagsklimat

2022-09-29Artiklar, Socialt kapitalFöretag, Företagsklimat, Förtroende, Myndighetsutövning, Näringsliv, Sveriges Kommuner och Landsting, Tillitadmin

För en tid sedan började jag skriva på en krönika som skulle ha publicerats på Sveriges Kommuners och Regioners webbplats i samband med offentliggörandet av den undersökning som jag är ansvarig för på SKR – Öppen jämförelse Företagsklimat eller Insiktsundersökningen som den också kallas.

Den blev aldrig publicerad och jag glömde bort den. Nu hittade jag den på nytt igen, och tyckte att den blev rätt bra. Så varför inte publicera artikeln som ett blogginlägg?

Krönika om företagsklimatet i kommunerna

Kommuner och regioner har ett intresse av och roller att fylla för att främja näringslivets utveckling. Ett livskraftigt näringsliv som erbjuder människor arbetstillfällen och utvecklingsmöjligheter är avgörande för att såväl lägga grunden för skatteintäkter som att skapa attraktiva och hållbara kommuner och regioner.

Det lokala näringslivet kan främjas på många olika sätt; Genom en bra offentlig service, god infrastruktur, möjlighet till bra boende, goda utbildningsmöjligheter och naturligtvis ett bra företagsklimat.

I mitt ordinarie jobb så ansvarar jag för en företagsklimatundersökning, eller snarare en servicemätning av kommunernas myndighetsutövning gentemot företagare. Undersökningen kallar vi för Insikt och den har genomförts i samarbete med Stockholm Business Alliance sedan år 2010. Resultaten presenteras genom ett så kallat NKI (nöjd-kund-index) och det indexet har ökat från 66 år 2010 till 74 år 2021.

Det är glädjande att företagarna blivit allt nöjdare med kommunernas myndighetsutövning. Men varför intresserar vi oss för just myndighetsutövning? Företagsklimat är väl bredare än så? Ett svar på den frågan är att företagsorganisationer sällan uppmärksammade myndighetsutövningens betydelse för företagsklimatet när vi startade den här undersökningen 2010. Detta har nu ändrats – Svenskt Näringsliv med flera företagarorganisationer lyfter idag betydelsen av god service, effektivitet och rättssäkerhet i myndighetsutövningen på ett helt annat sätt än tidigare.

Samhällsandan har betydelse för företagsklimatet

Ett annat svar är den forskning inom området socialt kapital som visar på starka samband mellan myndighetsutövning, tillit och lokalt företagsklimat.

Företagande beskrivs ofta som en funktion av de lagar och skatteregler som gäller för företagande samt av individuella val – att förverkliga något som man tror på, ökad frihet och självständighet, att få jobba med det man är intresserad av, möjlighet att tjäna pengar etc. Men det är också viktigt vilket sammanhang människor ingår i där de bor. Ett gott företagsklimat bygger delvis på de förutsättningar och den samhällsanda som finns lokalt, i vilken grad den främjar entreprenörskap, inbjuder till samverkan och öppnar upp för tankar och influenser utifrån. En viktig del i det lokala företagsklimatet är helt enkelt den tillit som människor har till sig själva och andra och det förtroende som finns mellan olika lokala och regionala aktörer.

8 av 10 företag har någon gång kontakt med kommunen. De flesta av dessa kontakter är med kommunen som myndighet. Om företag upplever skillnader i t.ex. regeltillämpning mellan kommuner är detta problematiskt, liksom upplevda brister i avtalsuppföljning vid upphandling som snedvrider konkurrensen. Det är viktigt med god service och hög effektivitet i handläggningen samt att företaget känner sig opartiskt och korrekt bemötta. Den här typen av kontakter som företagare har med en kommun kan ha stor betydelse för företagens framtid och den definierar ofta företagens bild av kommunen. Om dessa kontakter upplevs som positiva stärks förtroendet för kommunen, vilket också bidrar till den samverkanskultur och goda förutsättningar som utgör grunden för ett bra lokalt företagsklimat.

Sedan SKR vår samarbetspartner Stockholm Business Alliance initierade den här undersökningen 2010 har kommunerna gjort ett fantastiskt arbete med att förbättra service och effektivitet i myndighetsutövningen. Och företagarna är idag generellt nöjda med kommunernas service och effektivitet när det kommer till myndighetsutövning.

Art of Collaborating

2022-07-06Ljud, Socialt kapitalAnna Zingmark, Art of Collaborating, Karoline Bottheim, Länka Consulting, Podcast, Samverkan, Toleransadmin

Tråkiga sommarpratare? Lyssna på mig istället! Jag blev verkligen glad när Länka Consulting (Karoline Bottheim och Anna Zingmark) hörde av sig till mig och ville prata om tillit, samverkan och socialt kapital i sin podcast ”Art of Collaborating”.

Länka Consulting är ett konsultföretag som hjälper företag och organisationer navigera i komplexa projekt och processer i och mellan organisationer och perspektiv. Så här står det på deras webbplats:

Samverkan är en nödvändighet för att skapa innovation i vårt samhälle och i våra organisationer. När vi möts över kunskaps-, sektors- och organisationsgränser uppstår nya kombinationer och lösningar. Vi på Länka har under många år följt samverkansprocesser och identifierat strategier och metoder som leder samverkan framåt. Genom att förstå vad vi behöver adressera och hur vi praktiskt kan gå tillväga kan vi skapa synergier, innovation och tillvarata alla våra resurser.

Vi kunde i samtalet verkligen konstatera hur socialt kapital sätter fokus på det relationella och ömsesidigheten i det mellanmänskliga och därmed är nära besläktad med just samverkan.

Vi pratade bland annat om:

Vad socialt kapital är: de mellanmänskliga resurserna, hur vi samspelar och organiserar våra samhällen
Inbundet och överbryggande socialt kapital
Betydelsen av tolerans som komplement till tillit
Hur olika samhällen kan förklaras med hjälp av socialt kapital – med exempel som Ryssland och Costa Rica
Hopajola – ett ord som handlar om hur vi tillsammans tar ett ansvar för jorden vi lever med
Betydelsen av socialt kapital för kommuner och deras arbete
Socialt kapital som platsbunden resurs

https://poddtoppen.se/podcast/1458533751/art-of-collaborating-podcast/42-lanka-i-samtal-med-jan-torege

Reformer som gynnade lärande och företagsamhet

2022-06-02Böcker & rapporter, Socialt kapital, UncategorizedAlkohol, Folkrörelserna, Folkskola, Försäkringssystem, Frihandel, Johan August Gripenstedt, Liberala reformer, Meritokrati, Näringsfrihet, Religionsfrihet, Skapa socialt kapital, Utvandringadmin

Skiftesreformerna¹ under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet anses vara viktiga för Sveriges utveckling. Den stärkte böndernas äganderätt och kom i precis rätt tid för att bana väg för industrialismen. Jordbruket kunde effektiviseras och spannmålspriserna sjönk. Samtidigt kunde Sverige exportera ett överskott från jordbruket. Exporten underlättades av sjöfarten, och industrialiseringen kunde växa fram tack vare ökade exportinkomster och kapitalöverskott. Rationaliseringen innebar att människor frigjordes från jordbruket, den sociala rörligheten ökade och många sökte sig till de framväxande industrierna i städerna.

Under mitten av 1800-talet genomfördes sedan en rad reformer som gynnade lärande, företag-samhet och entreprenörskap. Även om staten hade en förhållandevis stark organisering, så var det lite si och så med byråkratins effektivitet och rättssäkerhet. Det var inte ovanligt att en och samma person innehade ett flertal offentliga tjänster i statsbyråkratin. Personliga kontakter var ofta viktigare än kompetens, adeln hade företräde för vissa tjänster och avgifterna togs om hand av byråkraterna själva. Men under perioden 1855–1875 genomfördes ett antal reformer för att göra maktutövningen mer jämlik. En person som betytt mycket för att dessa reformer genomfördes var den liberale politikern Johan August Gripenstedt. Obligatorisk folkskola infördes i Sverige 1842 och sedan under den period som Gripenstedt var politiskt aktiv (bland annat som finansminister) genomfördes en rad viktiga reformer, till exempel det statliga stödet till järnvägsutbyggnaden 1857, näringsfrihetens införande 1864 och anslutningen till det europeiska frihandelssamarbetet 1865. Andra viktiga reformer var ökad religionsfrihet, stärkt ställning för kvinnor, avregleringen av bankväsendet, fri in- och utvandring² och att aktiebolag blev skyldiga att genomföra revision. Under denna period infördes även en meritokratisk rekrytering av ämbetsmän – de fick en lön man kunde leva på och det blev olagligt att missbruka sin position som ämbetsman.

Tillförlitligheten ökade i företagens ekonomiska redovisning och rättssäkerheten stärktes i statens myndighetsutövning. Finansiella institutioner som den framväxande sparbanksrörelsen och ett försäkringssystem med brand- och livförsäkringar skapade ett ökat sparande, vilket möjliggjorde en ökad utlåning och att människor kunde omsätta sitt sparande till investeringar. Kommunerna kunde låna för satsningar på infrastruktur och bostadsbyggande. Medelklassen ökade, medan andelen fattiga minskade³.

Många av Sveriges idag största företag bildades också kring sekelskiftet. Mineraler gav oss gruvnäringen och skogar gav oss sågverken och massafabrikerna. Längs Sveriges kuster fanns många hamnstäder där sjöfart och handel utvecklades. Dessutom blev ett stort antal svenska uppfinningar och patent svenska exportframgångar under denna period. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,2 miljoner svenskar till USA, men minst 200 000 återvände. Dessa hemvändare är ofta en förbisedd faktor för Sveriges ekonomiska utveckling. Sparkapital och idéer från USA blev ofta framgångsrik näringslivsverksamhet i Sverige⁴.

Utvecklingen tog fart, men urbaniseringen medförde sociala oroligheter

Genom att förstärka rättssäkerheten, meritokratin och tillförlitligheten i såväl företagens redovisning som statens myndighetsutövning samtidigt som staten genom ett effektivare jordbruk och genom export av varor som trä och mineraler ökade sina inkomster kunde industrialiseringen och urbaniseringen i Sverige på allvar sätt fart vid sekelskiftet och i början av 1900-talet.

I städerna kunde en del skapa sig ett bättre liv, fritiden ökade och några fick det bättre materiellt, men det var tufft att bryta upp från de visserligen fattiga, men socialt trygga, bondesamhällena. För de flesta var också arbetet hårt och med saknaden av de sociala sammanhangen från hembyn blev alkoholen en tröst – det dracks kopiöst mycket i Sverige under stora delar av 1800-talet. Människor var i stort behov av nya sociala sammanhang och grupperingar i de snabbt växande städerna. Nästa blogginlägg kommer att handla om vad som då växte fram, nämligen folkrörelserna!

¹ Skiftesreformerna gick ut på att böndernas många små utspridda jordlotter slogs samman för att göra jordbruket effektivare.

² Ander Johnson, Näringslivets regelnämnd: ”Tolv tankar om byråkrati och regelförenkling”, 2012

³ Enrique Rodriguez, KTH Arkitektur och samhällsbyggnad: ”Det
svenska banksystemets framväxt”, 2008

4 Jan Torége, Arena för Tillväxt: ”Tillit och tolerans”, 2015

Hopajola

2022-05-24Socialt kapitalAllmänning, Dialekter, Hopajola, Lanna, Lekebergs kommun, Närkedialekt, Samarbete, Tillit, Västernärkeadmin

Jag är uppväxt i Västernärke, i byn Lanna som ligger i Lekebergs kommun. Här talades det en ganska grov närkedialekt när jag var barn. Även om min dialekt med åren blivit mindre tydlig, så brukar inte folk ha några som helst svårigheter att gissa rätt på min härstamning.
Nu tror jag inte närkingska rent ordmässigt skiljer sig åt så mycket från rikssvenskan, åtminstone inte nutid. Det handlar mer om betoningar, det något nasala i-ljudet samt att det låter gnälligt.

Men det var några ord som jag fick sluta att använda när jag flyttade till Stockholm. Bland annat ordet ”jullrig” som betyder instabil eller ranglig och ”Vertja” som egentligen är en förvanskning av ”Vet jag” – det är alltså en fråga som man ställer till sig själv likt ”Jag undrar”. ”Vertja om jag skulle ta en fika nu?”. Folk förstod inte vad jag sa – och då får man givetvis anpassa sig.

Men nu har jag hittat ett ord på närkedialekt som jag vill slå ett slag för, dels för att ordet låter så jäkla bra, dels för att det står för något centralt i uppbyggnaden av tillit – nämligen skötsel av allmänningar. Namnet Hopajola betyder allmänning på gammal närkedialekt, eller ”jorden som vi äger och brukar gemensamt”. Hopa står för allihopa och jola för jorden. Jag fick upp ögonen för detta eminenta ord genom en naturvårdsorganisation i Örebro län som heter just Hopajola.

För att sköta en allmänning krävs två saker – samarbete och tillit

En allmänning är alltså något som ägs och sköts gemensamt – det kan vara skog, betesmark, vatten eller infrastruktur som mindre vägar eller bryggor, men även en gemensam tvättstuga – t.o.m. välfärdsstaten kan i någon mening också definieras som en allmänning. Vi betalar skatt till staten därför att vi tror att andra också gör det och vi litar på att staten i allmänhet investerar klokt för framtiden eller ger tillbaka dessa pengar till befolkningen på det sätt som bestämts genom lagar och politiska beslut. Det fungerar så länge alla sköter sig och också tror att de flesta andra sköter sig.

För att kunna sköta en allmänning krävs två saker – tillit och samarbete. Skötsel av allmänningar är därför något väldigt centralt i forskningen om socialt kapital. Hur kan man få en stor grupp att ta ett kollektiv ansvar, när varje enskild person på kort sikt kan dra nytta av att agera individualistiskt och egoistiskt.

Jag vill verkligen inte återintroducera gamla närkedialektala ord in i det svenska språket, men just det här ordet tycker jag klingar så väl och har så fin innebörd. Vad tycker ni? Visst behöver vi lite mer hopajola i Sverige!

Slott och vattendrag

2022-05-18Socialt kapital, StatistikHistoria, Kommuner, Ranking, Skapa socialt kapital, Slott, Tillitadmin

Har befolkningen generellt kunnat förbättra sin situation genom egna insatser eller genom horisontella samarbeten mellan jämbördiga parter, eller har man historiskt varit beroende av t.ex. en adelsfamilj, storbonde eller av en dominerande arbetsgivare för att skapa ett bra liv åt sig själv och sin familj. Bruksorter och kommuner med stora slott och herresäten har av den anledningen ofta lite lägre socialt kapital – levnadsmönster, normer och värderingar tycks föras över från en generation till en annan. Naturligtvis spelar händelser och utvecklingen i modern tid också stor roll – det finns inget ödesbestämt i det sociala kapitalet. Men det som hänt för många hundra år sedan, verkar fortfarande påverka hur tilliten och det sociala kapitalet ser ut idag.

För några år sedan skapade jag ett mått på det sociala kapitalet och utifrån detta mått rankade jag samtliga Sveriges kommuner (se länk nedan). På den sverigekarta som jag tog fram utifrån rankingen så blev två saker väldigt tydliga:

a) Det sociala kapitalet är som lägst i slottstäta Skåne och delar av Mälardalsregionen samt i bruksorterna i Bergslagen där befolkningen haft ett beroendeförhållande till en dominerande en arbetsgivare.
b) Kommuner som ligger i anslutning till en sjö eller stort vattendrag har ofta ett högt socialt kapital, medan kommuner som legat mer isolerade genom bergspartier, stora skogar och otillgänglig natur har ett lägre socialt kapital.

https://socialtkapital.nu/kommunranking/

Sätt pekaren på kartan för att se kommunnamn

Det är sannolikt så att byar där man tidigt kunnat röra sig över större geografiska sträckor och träffat människor som haft en annan dialekt och andra sedvanor med tiden fått en större öppenhet och tolerans inför det som är annorlunda och avvikande. De har kunnat knyta fler sociala kontakter med människor på längre avstånd och därmed ökat sitt sociala och kulturella kapital, vilket dessa platser har nytta av än idag.

Ett lågt socialt kapital påverkar kommunens utveckling negativt, men givetvis kan också en dålig utveckling i kommunen påverka det sociala kapitalet negativt. Tillit bygger på ömsesidighet – man ger vad man får och man får vad man ger. Det kan i vissa orter finnas väl motiverande skäl till att människor tappat förtroendet till t.ex. den egna kommunen eller till den nationella politiken. En politiskt misskött kommun där vissa orter förfördelats samtidigt som den stora arbetsgivaren skär ned eller flyttar utomlands och den privata och offentliga servicen monteras ned är knappast något som bygger ett starkt socialt kapital.